Meryl Streep borde ha försäkrat sina röda ögon
Jag minns”Kramer mot Kramer”. Nej, fåvitska glin, inte Seinfelds Kramer.
Det här var på den tiden då rörliga bilder måste handla om någonting, inte ingenting. Ironin var bara en glimt i ett barnöga hos familjen Schyffert i Rosersberg. För att ha roligt tittade man på den nyskilde Dustin Hoffman som försökte göra fattiga riddare. Han doppade franskbrödet i ägg, men hade äggsmeten i ett alldeles för litet glas, så brödet gick sönder och allting blev alldeles heltokigt.
Då skrattade man.
Men mest grät man. ”Kramer mot Kramer” var den stora skilsmässo- och vårdnadstvistfilmen. Dustin Hoffman och Meryl Streep slogs om Justin Henry, sju och ett halvt, som var söt och knubbig i pottfrisyr och randiga tröjor.
(Justin Henrys senaste film heter ”Snuff” och handlar om en tjej som hamnar i en mordporrfilm. Kommer antagligen inte särskilt snart till en biograf nära dig.) Och som man grät. Man grät när Justin grät. Man grät när Dustin grät. Men framför allt grät man när Meryl grät. För ingen kan gråta som Meryl.
Eller nästan gråta.
Man har ju hört talas om att finns skådisar som försäkrar sina tuttar eller rumpor, hår eller armar. Meryl borde försäkra de kisande, rödkantade ögonen, den snytnödiga näsan, den darrande läppen. Hela paketet av sorg och bedrövelse, besvikelse och uppgiven hopplöshet.
Ögonblicket precis före bölandet. Där har ni hennes varumärke.
I ”Kramer mot Kramer” smetade de inte vaselin på linsen för att få gråtmilt dis, de smetade det direkt på Meryls hornhinnor. Ett paradnummer, men hon har många: ”Sophies val”, ”Silkwood”, ”Broarna i Madison County”, ”Timmarna”. Genom allihop går hon, ibland med ett litet leende, men man sitter ändå där andlös med labbarna som två rörtänger kring armstöden, för man ser att fördämningen snart brister.
Så var det. Då. Häromdagen såg jag ”Julie & Julia”. Där hoppar Meryl omkring som en tvåmeters Eva Rydberg, komplett med roliga hattar och folklustig pipröst. Man anar barnlös tragik, men aldrig mer än tre och en halv sekund.
Sedan kvittrar hon vidare. Dessförinnan var det ”Mama Mia!”. Dans och sång och skoj och nojs.
Meryl fyllde nyss sextio och bara ett bergatroll kunde missunna henne lite tjoflöjt. Hon gör det bra. Men jag vill veta: Vad är det som har gjort Meryl så förtvivlat glad?