Jobb igen – det är det fina med semester
Det är den där semesterveckan när man tycker att det räcker. Jag har badat, jag har solat, jag har grillat. Dagarna flyter ihop. Långsamma frukostar, lunch, middag. Och sedan börjar allt om igen. Man kan sova hur länge man vill. Man får göra precis vad man vill. Man kan äta precis vad man vill.
Vad blir det för mat?
Inte fan vet jag. Min fantasi är slut. Vi har kollat på delfiner, vi har åkt vattenrutschbana, vi har klappat djur, jag har läst alla böckerna som jag hade i resväskan, vi har gått i souvenirbutiker och vi har gjort utflykter till alla ställen som det står om i guideboken. Det har varit fantastiskt. Kanske den mest fantastiska semestern någonsin. På kvällarna läser jag för dottern om Alva i Madicken som drömmer om vad hon ska göra om hon vinner högsta vinsten på lotteriet. Då ska du komma och väcka mej klockan sex nästa morron, lova det. Och så ska du säja: Opp med dej, Alva, och gör eld i spisen!
Varför då? undrar Madicken.
Jo, för då säjer jag: Tänk för att jag inte gör det du! Och sen lägger jag mej på andra sidan och somnar om.
Då blir Madicken rädd, för om Alva vinner högsta vinsten och blir rik kanske hon inte vill stanna kvar på Junibacken längre, och det skulle vara det allra värsta som kan hända.
Men då skrattar Alva och säger Gullegull, inte kan jag överge dej och Lisabet heller.
Det är det som är det finfina med semester. Man får ge fingret åt chefen ett tag och komma tillbaka igen. Jag vet inte om Alva någonsin fick semester. Jag vet bara att jag har haft min och att jag längtar efter normaliteten. Nio till fem. Måndag till fredag. Vuxenluncher och kalla rum och struktur och inga uppblåsbara djur. Dagislämningar och kaffe som kommer ut från automater. Tidningar och nyheter som handlar om något annat än väder och att Jacko är död.
Det är den där semesterveckan när man plötsligt blir alldeles kallsvettig över att tänka på hur det skulle vara om det inte fanns något annat. Inget liv efter semestern. Inget jobb att gå tillbaka till efter det här. Semestern som inte längre hade varit någon semester. Helger som inte skulle vara helger, om det inte fanns någon vardag däremellan.
Jag tänker på Lars som jag satt och pratade med för ett tag sedan. Lars i det vackra korsvirkeshuset vid den vackra ån som stod och gräddade pannkakor med syltade aprikoser och kanderade violer som matchade hans syrénfärgade morgonrock. Lars som är något slags verklig och overklig version av Hugh Grant i filmen About a boy. En 40-åring med en massa ärvda pengar och två sportbilar på uppfarten och alldeles för mycket fritid. En man som aldrig har haft ett jobb i hela sitt liv. Eller en plats i samhället. Ingen som väntar på honom efter att sommaren är slut. (Bara terapeuten som han besöker regelbundet eftersom han mår så dåligt över sin egen överflödighet.)
Jag minns att jag och en polare satt och pratade om det när vi var yngre. Om man skulle vinna en massa miljoner på lotto – skulle man strunta i att arbeta då? Skulle detta semestertillstånd kunna bli ett permanent tillstånd? Min kompis hade precis läst Generation X, så han sa att han gärna skulle bli slackernas slacker, om han gick och blev miljonär. Han skulle resa över hela världen. Inga plikter. Inga måsten. Bara behagliga klimat i en behaglig tillvaro som aldrig tog slut.
Jag sa att jag var skeptisk. Och jag är ännu mer skeptisk nu.
Jag njuter av min semester för att jag vet att den snart är slut. Jag är en privilegierad jävel som får lägga mig på andra sidan och somna om 5 veckor om året, medan någon annan håller en plats åt mig tills jag är tillbaka igen.