Jag skulle vilja se den som ”kan ta kritik”
Koranbrännardebatten.
Vi återkommer till den.
Först detta: ”Vad jag än säger och hur jag än säger det så kan han inte ta det!”
Platsen där denna mening sägs är i ett rum på Familjerådgivningen i Malmö. Den som säger det är min flickvän. Med ”vad” syftar hon på kritik och med ”hur” menas olika grader av pissig ton, så upplever i alla fall jag det. ”Han” är då som ni säkert förstår jag.
Det är en tuff situation att befinna sig i. Att bli kritiserad för att inte kunna ta kritik.
För det första känns det som att det blir lite kaka på kaka eller som att hon lägger sten på börda, två talesätt jag kan ha missförstått men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
För det andra vet jag inte hur jag ska kunna försvara mig, eftersom hon har rätt.
Jag kan under inga omständigheter ta någon som helst form av kritik. Det är som att jag får ett tryck över bröstet. Känslan kan liknas vid att någon lagt en tyngd i storleksordningen ett ton på ens bröstkorg. En tyngd bestående av hårt sammanpressad orättvisa. Man kan knappt få ner luft i lungorna för att det är så jävla orättvist.
Det i sin tur gör mig fullkomligt rosenrasande och under alltihop ligger där sorg och självförakt. En med detta besläktad brist i karaktären som jag har är att jag heller inte kan ta ett skämt. Vilket jag blivit medveten om genom att analysera de känslor jag får när någon skämtar på min bekostnad. Analysen kommer nästan alltid tillbaka med resultatet: känns oerhört negativt.
Men framför allt vet jag det för att folk så ofta påpekar det för mig. Att inte kunna ta ett skämt ses ju som något av en svaghet och som ett bevis på ens osäkerhet. Detta är pinsamt nog men det är extra skämmigt för mig då ju jag i mångt och mycket förtjänar mitt uppehälle genom att skämta på andra människors bekostnad.
För att slippa bli stämplad som hycklare så har jag varit väldigt öppen med att jag inte vill bli kritiserad överhuvudtaget, eller rättad, även om det jag säger är faktamässigt fel. Detta gäller även uttal. Jag vill heller inte få något jag sagt nyanserat eller kompletterat. Slutligen betackar jag mig för skämt då de gör mig ledsen.
Full transparens som varje gång fått motsatt effekt. Damned if you do, damned if you don’t.
Vad har detta med att bränna koranen att göra? Ja, alltså jag menar ju inte att man inte ska kunna kritisera och förlöjliga. Mycket får man tåla. Det jag vänder mig emot är när Sverigedemokraterna, folk på stan, min flickvän och mina vänner säger sånt som: kan du inte ta kritik?, eller, kan du inte ta ett skämt? till mig eller till muslimer.
För svaret på det är ju nej. Men också, vem kan det? Vem kan egentligen ta ett skämt?
Hen skulle jag vilja träffa! Träffa och skrika ”lögnare!” rakt i ansiktet på.
Eller för den delen ta kritik. Att vara bra på att ta kritik tycker jag är lite av en red flag och hintar om psykopati.
Det är allt jag har att säga om detta. Att jag alltså inte gillar den exakta formuleringen:
”Kan du inte ta ett skämt/kritik?”
Det var kanske inte mycket till poäng, tycker ni, och det har ni också rätt att kritisera mig för men att jag inte kan ta den kritiken heller är något ni bör hålla er för goda för att göra en grej av.