Sveriges osynligaste minister
Struntar i dialogen med väljarna
Elisabeth Svantesson är Sveriges i modern tid osynligaste finansminister.
Det är inte bara provocerande.
Utan också oförskämt. Mot dig. Mot mig. Och alla andra medborgare.
Finansministern är regeringens näst viktigaste minister efter statsministern. Hen ska samordna alla viljor i regeringen och lägga fram regeringens tyngsta dokument, förslaget till statsbudget.
Därför är finansministern normalt väldigt synlig. En som deltar i den offentliga debatten åtminstone ett par gånger i veckan.
Men det gör inte dagens titelinnehavare Elisabeth Svantesson (M). Utom så här i budgettider märker man knappast att hon finns. Förslaget till ny statsbudget läggs på riksdagens bord den 20 september.
Kontrasten mot företrädare som Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S), som sammanlagt satt på posten under femton år, är slående. De skydde inte rampljuset utan satte en ära i att förklara regeringens bevekelsegrunder och det ekonomiska läget. Man glömmer sällan Borgs vädermetaforer under finanskrisen på 2010-talet om vargavintrar, iskyla och kolsvarta moln.
Till denna kategori hör alltså inte Elisabet Svantesson. Hon verkar vilja kommunicera så lite som möjligt med medborgarna. Under hittills tre säsonger har hon tackat nej till SVT:s ”30 minuter”. Även program som ”Studio Ett” i Sveriges radio får ofta kalla handen.
Det kan finnas skäl att även en högt uppsatt politiker som Elisabeth Svantesson inte tar plats i den offentliga debatten.
Ett skulle kunna vara att ministern har hand om ett så marginellt intressant område att väldigt få bryr sig om vad hen har att säga. Men det gäller inte finansministern.
Från hennes kansli kommer förslag om höjda och sänkta skatter, om nya eller slopade bidrag, om allt möjligt som påverkar privatekonomin som inflation, statens finanser och samhälleliga satsningar. Hon har kort sagt en väldigt central roll.
Det skulle också, teoretiskt i alla fall, bero på att finansministern är en blyg viol som skyr offentligheten. Men inte heller det gäller Elisabeth Svantesson. I opposition mot Magdalena Andersson och hennes efterträdare på posten Michael Damberg (S) var hon snabb på bollen och kommenterade vitt och brett.
Nej, anledningen måste vara en annan. Kanske för att hon hålls kort till förmån för regeringens partiledare, Kristersson (M), Busch (KD) och Pehrson (L). Liksom ordföranden i deras stödparti Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson.
När regeringen förra helgen skulle berätta att de gjorde en förväntad reträtt om särbeskattningen av pensionärer födda 1957 presenterades den av partiledarkvartetten på Aftonbladets debattsida. Elisabeth Svantesson fick nöja sig med en intervju för nyhetsbyrån TT.
Man skulle kunna tycka att det inte gör något att Elisabeth Svantesson håller en låg offentlig profil. Men det tycker jag är en felaktig inställning.
En mycket viktig del av politiken är debatten. Att presentera sina förslag, få invändningar och argumentera för sin sak är central i en demokrati. Det är så förslag finslipas – eller till och med kastas i papperskorgen.
Att kommunicera med väljarna är mycket viktigt. De är inte en röstboskap som en gång vart fjärde år tillfrågas om vad de tycker. Det är en kontinuerlig diskussion som även finansministern bör delta i. Motsatsen är oförskämd. Rentav provocerande.
Elisabeth Svantesson personligen har dessutom allt att tjäna på en högre politisk profil. Hon är moderaternas vice ordförande och därmed en av de hetaste kandidaterna till att efterträda Ulf Kristersson den dag han väljer att lämna. Min bedömning är att hon var starkare före valet än i dag. Men kanske vill hon inte bli partiledare? Men i så fall ska man kanske inte ställa upp som andreman i ett stort, regeringsbärande parti?
Oavsett hur det ligger till kan vi konstatera att finansministern är märkligt frånvarande i debatten. Och att det avviker negativt från den svenska traditionen. Jag säger bara Kjell-Olof Feldt, Ingemar Mundebo, Göran Persson, Bosse Ringholm och åtskilliga andra. Var finns Elisabeth Svantesson på denna lista som politisk kraft?
Ganska långt ner. Spotta upp dig, Elisabeth Svantesson.
TRE SPANINGAR
- Träffande måste man säga att SD:s Jimmie Åkesson uttryckte sig om Tidöavtalet när han liknade det vid silvertejp, det vill säga en tillfällig lösning i väntan på den definitiva. I hans fall handlar det om att Sverigedemokraterna ska sitta i regeringen, inte vara ett stödparti, efter valet 2026.
- Inte lika träffande, med definitivt rolig, var V-ledaren Nooshi Dadgostars beskrivning av energiminister Ebba Busch – falukorvsministern. KD-ledaren viftade ju med en falukorv under en radiodebatt i slutet av valrörelsen för att uppmärksamma de snabbt stegrande priserna. Nu ökar de ännu mer.
- Det överraskande med att regeringen vill kompensera 110 000 pensionärer födda 1957 är inte viljan. Utan att det tagit så lång tid att komma fram till att det behövs och att kompensationen dröjer till juli nästa år. En politisk eller administrativ miss har kostat dem upp till 2 000 kr per månad.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.