Därför är inflationen en mardröm för Kristersson
Onsdagens besked från SCB är en smäll i solar plexus för den tillträdande regeringen.
Den galopperande inflationen gör hushållen mer pessimistiska och tvingar Riksbanken att fortsätta med snabba räntehöjningar.
På spel står människors förtroende för ekonomins viktigaste byggmaterial: pengar.
När Ulf Kristersson och de andra partiledarna samlas för förhandlingar efter valet måste det kännas som att ha kafferep i en jordbävningszon: koppar som darrar och saker som faller ned från väggarna.
Först kom beskedet att Ringhals 4 står stilla en stor del av vintern. På tisdagen landade inflationssiffror från USA som utlöste globalt börsras.
Och på onsdagsmorgonen meddelade Statistiska Centralbyrån SCB att de svenska konsumentpriserna under augusti steg med 9,0 procent i årstakt, ännu högre än de 8,9 procent som marknaden spådde.
Rekorddyr el är en förklaring, men även när energipriserna dras bort var inflationen 6,8 procent, en ökning från 6,6 procent i juli.
Nu väntas Riksbanken den 20 september höja räntan med minst 0,75 procentenheter, kanske mer.
Men hjälper verkligen högre räntor mot dyr el? Det är en relevant fråga.
Svaret? Tveksamt. Men räntan kommer ändå höjas. Viktiga saker än saltade räkningar ligger nämligen i potten.
”Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde”.
Så står det i lagtexten.
Just nu känns kronan lika fast som apelsinmarmelad uppspikad på en vägg.
Inte nog med att de snabbt förlorar i köpkraft inom landet, utanför Sverige räcker våra pengar inte långt nuförtiden. Mot den amerikanska dollarn är raset 25 procent i år.
Inflation är som en färglös gas som får sedlar att vittra sönder framför våra ögon.
En årlig prisökningstakt på 9 procent innebär att våra pengar på bara fem år tappar 38 procent av sitt värde.
Det kommer kanske inte som en överraskning att inflation är en klassisk humörsänkare i ekonomin.
Internationella Valutafonden IMF har tittat på hushållens framtidstro i sex stora ekonomier mellan 1980 och 2021. En tydlig slutsats är att hög inflation leder till minskat förtroende.
Det gäller även om inflationen börjar från en låg nivå.
Sambandet tycks gälla även i Sverige – enligt Konjunkturinstitutet har vi inte varit så svartsynta som just nu sedan mätningarna började 1996.
Därför innebär hög inflation också en rejäl huvudvärk för en nybakad regering. Vad den än tar sig till riskerar den ekonomiska politiken att överskuggas av prisrallyt.
Problemet är också att åtgärder för att dämpa smällen för hushållen, som att strössla med olika typer av stöd, riskerar att hålla uppe inflationen. Vilket i sin tur innebär fler och större räntehöjningar från Riksbanken och ännu dystrare konsumenter och sämre konjunktur.
I efterhand är det lätt att konstatera att Riksbanken och andra centralbanker var för långsamma med att höja räntan när inflationen började ta fart. Det finns de som menar att de nu begår ett ännu större misstag genom att höja för mycket och för snabbt.
Vad är de egentligen rädda för? Snabb förflyttning till Zimbabwe. Där tog regeringen nyligen det unika steget att börja utfärda mynt i 22 karats guld. De ordinarie papperspengarna har nämligen blivit degraderade till braständare, med en inflation på 257 procent i juli. Vilket i och för sig är blygsamma siffror med Zimbabwe-mått mätt, i november 2008 uppmättes inflationen till åttiosju tusen triljoner (21 nollor).
Det indikerar en samhällskollaps som till och med får timslånga köer på Arlanda att blekna.
Nej, någon risk för hyperinflation i Sverige finns inte (även om en partiledare i en febrig debattartikel några dagar före valet varnade för att vi skulle förvandlas till ”Nordens Venezuela” om inte hen fick styra).
Men dagens monetära ordning innebär att pengar bara är värda något så länge vi har förtroende för dem. Historien har gång på gång visat att det är en ganska skör konstruktion. Misstron mot det finansiella systemet var redan före den nuvarande inflationskrisen ovanligt hög, vilket Bitcoin och andra alternativa valutor är ett symptom på.
Därför kommer Riksbankens ledning göra allt de kan för att återta kontrollen. Och räntan är, på gott och ont, de enda vapen de förfogar över.
Det som inte får hända är att vi börjar öka våra inköp, inte för att vi känner oss rika utan tvärtom av rädslan för att bli ännu fattigare: vetskapen att vi får mycket mindre för pengarna om vi väntar ett år.
Så föds en inflationsspiral. Och så demonteras ett lands ekonomi.