En fattig svensk har inte trasiga skor och smutsiga kläder
Sluta ge poänglösa råd om långkok och termoskaffe
Kostnaderna för huset råkar skena med 18 miljoner kronor.
Paret i TV4-programmet Grand Designs Sverige har knappt varit i Göteborgs skärgård, men när barnen flyttar ut och en västkustklippa säljs tar de chansen. De anlitar Gert Wingårdh för att rita ”en vindpinad träkoja” på 400 kvadratmeter.
De räknar på 22 miljoner men betalar 40, vilket bekymrar frun.
– Vi kommer behöva vara sparsamma. Vi kommer inte kunna leva riktigt såsom vi gjorde innan.
Hur de levt beskrivs inte, men låt säga att de varje fredag delat en flaska champagne. Om de hädanefter byter bollinger mot kranvatten så är den sprängda byggbudgeten åtgärdad om 700 år.
Min avsikt är inte att häckla ett förmöget par, utan att visa hur vi misstar konsumtion för privatekonomi. Välståndet i deras atriumhus hänger inte på hur dyra tröjor som köps för att värja sig mot Kattegatts vindar, det är vi nog överens om.
Att samma sak gäller fattigdom tycks svårare att förstå.
I P1-programmet Plånboken berättar sjukpensionären Ida om förment goda råd hon får. Ta med lunchlåda i stället för att äta ute. Avstå taxi. Gå inte och handla hungrig, drick kaffe i termos, laga storkok, satsa på kvalitativa plagg i tidlös design före billiga i polyester.
Det är så vi reproducerar bilden av den omdömeslösa kyrkråttan. Se på Lyxfällan, som i 29 säsonger har skällt ut fattiga för att de shoppar och röker, alltid med undertonen att lyxen är deras fiende. Om slarvmajorna bara behärskar sig blir de snart som vi andra. Är börsen tom? Ät gröt då. Sug på en morot. Skippa chipsen om du vill ha råd med höjda tunnelbanepriser.
Det kallas richsplaining, men vi kan säga rikråd, och exemplifieras ofta med börshöjdaren Todd Wilemons uppmaning ”om du är fattig – sluta vara det”.
Varken rikråd eller besläktade killgissa och whitesplaining ska förstås som yppandeförbud. En vit och välavlönad snubbe som jag får gärna prata om rasism, men det kan vara lönt att lyssna också. Nyorden är myntade för att beskriva snedbalansen mellan de drabbade och de som kommer till tals. Vem vet, kanske begriper Ida redan hur man kavlar ut sina niotusen i månaden, kanhända far hon sällan i taxi utan prioriterar att försörja sitt barn.
Sociologiprofessorn Carina Mood stötte tidigt på svårigheter i sin forskning om fattigdom i Sverige. Allt färre får försörjningsstöd medan allt fler har inkomster som understiger halva mediansvenskens lön. Det tycks gå åt båda håll.
100 000 svenskar är fattiga i en tabell, fler i en annan, färre i en tredje. Vi kan träta om siffran, men onekligen har vi lyssnat för lite på den gruppen, vilket Carina Mood erfor när hennes bok skulle tryckas och redaktören rekommenderade ett omslag med smutsiga kläder och trasiga skor.
– Det är talande för hur människor tänker om vad som är ”riktig” fattigdom. Vi föreslog i stället en bild på en trasig mobiltelefon, eftersom det är en bättre symbol för vad fattigdom är i rika länder idag: att man på grund av bristande ekonomiska resurser inte kan leva på ett sätt som är acceptabelt eller förväntat i det samhälle man tillhör, säger hon.
Grunkor är billiga i dag. Det flesta kan komma över skor och unna sig snabbmat ibland. Ändå finns fattigdom. Klyftorna förlänger och förkortar liv, serverar högre eller lägre betyg, betingar bättre eller sämre tandvård, oavsett hur många recept på potatissoppa vi rekommenderar till den som har det knapert.
– För de allra flesta handlar fattigdom helt enkelt om att de summor som kommer in är små, inte om att man inte kan hantera de summor man får, säger Carina Mood.