Sverige har ryckt upp sig när det gäller krigsbrott
I sal 37 i Rådhuset i Stockholm pågår just nu två mål om påstådda brott begångna under krig.
En medelålders kvinna, i dag klädd i slöja, Kriminalvårdens gröna kläder och med händerna fängslade, är huvudperson i ett av dem.
Har hon tvingat sin son att bli barnsoldat?
Ja, en hel del tycks tyda på det. Men det var inte svaret på frågan om skuld som skulle meddelas i tingsrätten under förmiddagen.
Frågan som rådman Anna Liljenberg Gullensjö skulle besvara var om bevisningen är tillräckligt stark för häktning på misstanke på sannolika skäl för grov krigsförbrytelse och grovt folkrättsbrott i Syrien.
Klockan slog elva, förhandlingen ropades på i en sprakande högtalare och sex journalister och en informatör från Åklagarkammaren lommade in till åhörarläkaren.
Akillevs, vakten, anställd av domstolen 1985, 36 år i yrket, såg till att vi satte oss på pandemisäkert avstånd från varandra.
Åklagarna Reena Devgun och Karolina Wieslander tog plats med pärmar som säkerligen innehöll viktigt material och efter några minuter kom den misstänkta in, ledd mellan två vakter.
Kvinnan såg mer avslappnad och mindre jagad ut än förra gången jag såg henne.
Då, i december förra året, hade hon just återvänt från Syrien, gripits på Arlanda och var på väg att bli häktad för brott mot en förhållandevis nystiftad och sällan använd lag, äktenskapstvång.
Det påstods att hon gift bort en av sina döttrar. Men efter ett tag släpptes hon.
Utredningen har puttrat på och nu när kvinnan, som 2011 reste till Syrien med sina fem barn, än en gång har berövats sin frihet handlar åklagarnas berättelse om att hon har lämnat över en av sina söner till mördarsekten IS för tjänstgöring.
Att hon inte kommer att utses till årets Mama är nog inte en alltför vågad gissning.
Stängda dörrar begärdes. Stängda dörrar beslöts. Vi murvlar skickades ut från tingsrättens gamla säkerhetssal.
Under en paus finns tid att tänka. Som på hur många gånger jag har suttit på någon av bänkarna i 37:an.
Jag har sett en advokat med blåtira efter att Lasermannen Ausonius misshandlat henne. Jag har sett Stureplansmördaren Tommy Zethraeus överraskande ta på sig skulden första rättegångsdagen.
Och jag var här för bara någon vecka sedan, då förhandlingen mot en man som misstänks för ett förfärande antal mord i ett fängelse i Iran inleddes.
På ett plan är det en slump att samma sal används för två olika brott mot folkrätten. Denna torsdag är rättegångsfri i det andra fallet.
Men det är ingen tillfällighet att vi numera ser rättens kvarnar mala även i sammanhang som dessa.
Sverige, som tidigare har fått kritik från internationella människorättsorganisationer för att rycka på axlarna åt krigsförbrytare som har flytt hit, har ryckt upp sig.
Det är i detta ljus det ska ses att åklagare från Paris kommer på studiebesök till sina kollegor i Stockholm för att lära sig hur processer mot folkmördare i Rwanda ska bedrivas.
Efter en halvtimme ropades målet på igen. En man i lång, vit dräkt och långt skägg satte sig bredvid mig och började högljutt ställa frågor.
Akillevs, vakten, som kom till Sverige med sina föräldrar från Grekland för många år sedan, hyschade honom.
Domaren läste upp beslutet. Häktning för grovt krigsbrott och grovt folkrättsbrott.
Kvinnan tittade sig runt i salen, hon säger att hon är oskyldig men såg inte förvånad ut.
Vad rörde sig i hennes huvud? Sorg? Ånger? Likgiltighet?
Det kan inte vara så här hon tänkte sig att livet i kalifatet skulle sluta, i en cell på Kronoberg där livet styrs av helt andra regler än dem extrem islamism påbjuder, bortom frihet där rubrikerna ropar om återvändande ”IS-kvinnor”.
Utanför salen lät sig försvarsadvokat Mikael Westerlund intervjuas av radio och tv. ”Min klient förnekar brott”.
– Islam är en perfekt religion, berättade mannen i den vita dräkten och såg på mig med förhoppningsfull blick.
Det går om inte annat att beundra den optimism som är en förutsättning för att i ett sammanhang som detta försöka förmå en medmänniska att konvertera.
Regnet föll i Stockholm förra gången kvinnan häktades, läser jag i texten jag skrev den gången.
Det gjorde det även i dag.