Något började en gång i en pojkes sårbara själ
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Han hade hört röster sedan 18-årsåldern ungefär, 24-årige Johan (påhittat namn), som i ett anfall av akut sinnesförvirring högg ihjäl femåriga Sabina i Arvika den 11 september, ett par timmar efter att budet om Anna Lindhs död hade kablats ut över världen.
Han hade lyckats dölja maran i många år. Visserligen märkte såväl föräldrar som kamrater att han inte mådde bra. Hans hår blev plötsligt svart, ja, det var som om han blev svart hela pojken: han knöt sig inom sig själv, han drog sig undan sitt umgänge, hans en gång snälla väsen blev slutet och otillgängligt.
Men han nämnde inte rösterna.
I september 2001, efter terrorattacken mot World Trade Center i New York hade de fått sin vilja fram första gången, rösterna som manade och befallde att han skulle skada, döda, göra sig själv och andra illa. Han hade tänt eld på Stora Råda kyrka och upplevt en stunds lättnad i ångesten och tvånget som tätnade.
Han undgick upptäckt och han teg om vad som ansatte honom tills han en dag i juli 2002 lockades att pröva amfetamin, veterligen för första och enda gången. Då bröt helvetet löst. Sedan dess var han mer eller mindre inskriven i psykvården.
Han sökte hjälp frivilligt. Hans föräldrar biträdde honom, vädjade om att han skulle få förhållandevis sluten vård. De såg hur förföljd han kände sig, att läget kunde bli ohållbart när som helst.
Ändå hade de knappast någon aning om vilka förfärliga och distinkta order rösterna nu hade börjat utfärda i huvudet på deras son: han skulle döda ett barn, det oskyldigaste av barn skulle han döda, gärna en liten flicka.
Den 11 september 2003 gjorde han det. Dagen då våldets evangelium än en gång predikades ordlöst från ett varuhus i Stockholm. Ett litet barn förblödde lika outhärdligt snabbt som kvinnan, mamman, utrikesministern som understod sig att leva förtröstansfullt och skyddslöst.
Jag har fördjupat mig en hel del i schizofreni både med hjälp av läroböcker, fallstudier och litterära skildringar. Diagnosen täcker en mångfald psykiska störningstillstånd och några entydiga förklaringar till deras uppkomst finns inte.
Kännetecknande för de tillstånd som går under benämningen schizofren psykos är att den sjuke blandar samman yttre och inre verklighet på ett ofta ganska komplicerat sätt.
Han eller hon kan vara två personer i en, det vill säga operera med ett slags yttre jag, som kommunicerar till synes korrekt med omvärlden, och samtidigt hålla sig med ett inre jag där känslor, reaktioner och förnimmelser bor, ofta knutna till verklighetsliknande fantasier och föreställningar som tagit gestalt ur det omedvetna, dess erfarenheter och psykiska grundenergier.
Den schizofrene kan för långa tider upprätthålla en förhållandevis ogenomtränglig gräns mellan sitt yttre och inre jag. Verka helt normal. Kanske slinker det ur honom något om röster och vi undrar litet men viftar undan det.
Sedan kan plötsligt världarna rasa in i varandra fullkomligt, ofta i samband med en händelse som aktiverar någon stark vanföreställning som inom sig väl döljer det sårade psykets innersta, mest smärtsamma hemlighet.
En barndomskamrat till Johan har berättat för mig att Johan ritade demoner redan när han var liten. Deras blodiga och sargade offer var alltid han själv.
Någonting förefaller mig ha börjat någon gång i en liten pojkes sårbara själ, någonting som upplevdes som outhärdligt övervåld. Sedan förefaller Johan att aldrig ha kommit över skräcken för våldet utan fixerat sig vid det i stället. Våld i olika former var det enda han riktigt intresserade sig för.
I den inre världen manade rösterna honom att döda, bemäktiga sig våldet och leva ut sin nakna fasa med någon annan som offer. Han stod emot tills verkligheten blev så våldsam att hans inre föreställningsvärld rann ut i den yttre och han handlade som en robot.
Våldet, allestädes närvarande i vår tid, från underhållningsvåld till omnipotenta attacker av våld från regeringar och terrororganisationer, bidrar säkert till att de förvirrades psykosgenombrott har börjat ta sig mer våldsamma uttryck än förut.
Hans hår blev plötsligt svart, ja, det var som om han blev svart hela pojken: han knöt sig inom sig själv.