Efter dopningen kommer ingenting
Han sågs som världens skidkung, Per Elofsson. Fram till OS i Salt Lake City var han skidspårens obestridlige herre, etta i världscupen efter VM-medaljerna som han tog i Lahtis i fjol, medaljerna som visade vad han förmår i stora mästerskap.
Före den 9 februari i år var det knappast någon som frågade huruvida Per Elofsson skulle ta medalj i OS. Man tippade hur många och vilka som skulle vara guld.
Sportjournalisterna följde honom som hajar i kölvattnet på ett fartyg i syfte att dokumentera varje steg han tog på vägen mot sin kröning. Dagens Nyheter beviljades den särskilda ynnesten att hänga med i alla svängar från sovrummet över skidspåret till bastun för att rapportera om hur en OS-gigant blir till och den första artikeln publicerades just dagen då det första guldet skulle bärgas.
Egendomligt nog var den första association som kom för mig Dagens Nyheters storsatsning att följa Hans Holmér i jakten på Olof Palmes mördare. Jag kände olust.
Har svenskar i allmänhet och svenska journalister i synnerhet aldrig hört talas om ordstävet "högmod går före fall"?, tänkte jag i mitt stilla sinne. Vet de ingenting om den grekiska mytologin och sagan om "hybris" och "nemesis"? "Nemesis", hämndens gudinna som slår till mot människan som har drabbats av övermod?
Sist men inte minst undrade jag över vad som har hänt med den urgamla psykologiska insikt människor i gemen brukar äga och som säger att för höga förväntningar på andra bäddar för besvikelse. Förväntningar är tunga att bära.
Så kom då 9 februari och sträckan där guldet var vikt för Elofsson.
Vi vet hur det gick. Per Elofsson föll offer för en fuskare. En fuskare som heter Johann Mühlegg, och som inte ens har vett att vara det minsta generad över sitt fusk.
Det var ju oerhört försmädligt att fuskaren Mühlegg skulle komma åt att knäcka Elofsson både fysiskt och psykiskt. Lyckas locka honom att rusa iväg så att han aldrig mer kom igen, vilket inte var fallet med konkurrenter som tog det lugnare och insåg att Mühleggs fart var omöjlig.
Ja, den otäcke Mühlegg, som inte ens har vett att vara generad över att ha åkt dit utan triumfatoriskt konstaterar att han har två guld kvar sedan det tredje togs ifrån honom - som om dessa två vore någonting värda i världens ögon - var naturligtvis boven i dramat.
Ändå undrar jag om Per Elofsson hade störtat iväg som han gjorde om han inte hade haft förväntningarna att bära på, kraven på sig själv att leva upp till och därtill en viss självöverskattning att snubbla på efter all den febriga publiciteten.
Dopningen är naturligtvis det allt överskuggande problemet i toppidrotten i dag och värre lär det bli när gendopningen gör entré. Bloddopningen har haft den "fördelen" att den gör nytta inom ett begränsat antal idrotter medan gendopning kan tänkas lämpa sig för det mesta.
Efter dopningen kommer ingenting, och ingenting och ingenting, om vi listar problem inom idrotten. Inflätade i dopningsproblemet ligger de stora pengarna och inflätad i pengarna ligger hetsen, hybrisen, måttlösheten, det bristande sinnet för proportioner i allt som rör stjärnidrotten. Därvidlag drar den del av sportjournalistiken som saknar distans till sig själv - och det är en stor del - sitt storvulna strå till stacken.
De som är gamla nog att ha upplevt 1950- och 60-talens sportjournalistik kan vittna om att det förvisso odlades förväntningar på den tiden också och att segrar firades och förluster sörjdes med stora ord, med överord, då med.
Men på den tiden tvekade man dock inför att ta ut segrar i förskott. En viss ödmjukhet ansågs klädsam och alltför hög svansföring före en prestation sågs som en farlig utmaning av ödet.
Då ansågs mänsklig visdom vara en merit till och med för sportjournalister.
I dag, när big business sedan länge har tagit över idrotten med sina orimliga proportioner på allting (se Percy Barnevik), tillhör hetsen och hybrisen med de efterföljande "katastroferna", "tragedierna" och "förräderierna" den överdimensionerade showen, som också bjuder in till fusk.
Den säljer säkert bra, showen. Men den är ett ovärdigt spektakel.