USA:s attack mot bin Ladin kom perfekt
Mordet på Usama bin Ladin är i rättsligt avseende föga sensationellt, inte ens originellt. Det är sen länge en väl inarbetad amerikansk taktik (”standard procedure”) att lönnmörda misshagliga personer i Centralasien.
Vanligtvis genomförs dåden med hjälp av förarlösa flygplan som efter att ha lokaliserat ”målet” avfyrar en missil som ”slår ut” målet. Det vill säga den misshaglige personen, såvida man inte råkat ta fel.
Om detta kunde man läsa en entusiastisk berättelse redan förra året i vår mest heligt krigande tidning Expressen (9 feb). Där hyllades de ”unga män och kvinnor” som från en sambandscentral i Florida skötte mördandet vid sina datorskärmar. De amerikanska talesmännen på basen berättade att man dittills lyckats klippa ett 30-tal personer på så vis, men att man också räknade med att det gick åt 50 oskyldiga för varje avsett offer man träffade. Lite svinn fick man alltså räkna med.
I går hade Aftonbladet en spalt som berättade att USA dagen innan dödat 15 personer med en sådan attack i Pakistan. De andra stockholmstidningarna ansåg inte ens denna bagatell värd att nämnas. Anledningen till att detta pågående seriemord på misstänkta och oskyldiga inte väcker större intresse i vår västliga demokratiska gemenskap är att offren, i synnerhet den oskyldiga majoriteten, är totalt okända människor.
Där ligger skillnaden mellan alla dessa anonyma mordoffer och Usama bin Ladin, som var själva symbolen för den islamistiska terrorismen, en sorts logotype.
Den amerikanska flaggviftande överentusiasmen efter det lyckligt genomförda mordet är lättbegriplig. Amerikaner är inte lika blödiga som européer, den amerikanska majoriteten är hängivna anhängare av dödsstraff och hämnd.
Det var för att hämnas terrorattacken den 11 september som president George W Bush startade krig i Afghanistan, det krig som nu blivit det längsta i USA:s historia. Från början motiverades kriget med att det gällde att infånga Usama bin Ladin, död eller levande. Projektet, som har kostat tiotusentals afghanska liv och hundratals miljarder dollar, misslyckades under Bush.
Men lyckades alltså under en demokratisk president ofta anklagad för sin mjäkighet. Följaktligen en strålande politisk triumf för Barack Obama. Bara att gratulera, hellre det än att mordet skulle ha lyckats under George W Bush.
Så tycks de borgerliga partiledarna, och Juholt, också ha resonerat. Sällan har man i svensk politik, om ens någonsin, hyllat ett politiskt mord så som nu skedde. Ingen tycks fästa avseende vid att USA, som representant för vår egen goda sida, använder samma metoder som terroristerna. Det hade helt uppenbart varit enkelt att lasta ombord Usama bin Ladin på helikoptern levande i stället för död och därefter ställa honom inför rätta. Vilket vore ett utmärkt sätt att visa på skillnaden mellan demokratiska stater och terrorister. Men Barack Obamas behov av jublande succé på hemmaplan vägde tyvärr tyngre.
Usama bin Ladins död i sig har dock medfört en mycket god sak. Det var ju hans infångande, död eller levande, som motiverade kriget i Afghanistan, som senare visade sig omöjligt att vinna. Väl medveten om det senare har Barack Obama börjat förbereda sig för att dra sig ur kriget och proklamera seger, trupperna skall enligt hans beslut börja återvända om knappt två månader.
Nu kan alltså USA dra sig ur kriget och samtidigt utropa sig till segrare. Det är så perfekt tajming att man måste fråga sig om den amerikanske presidenten bara hade tur.
För Sveriges del får det amerikanska tillbakadragandet under fanor och klingande spel vissa ofrånkomliga konsekvenser. De svenska krigsentusiasternas listiga slogan om att ”våra soldater i Afghanistan gör ett bra jobb” kommer nu att klinga än falskare.
Det är fullt möjligt att våra soldater i Afghanistan sköter sina ålagda arbetsuppgifter på ett förtjänstfullt sätt. Men det är en helt annan sak. De gör däremot inte ett bra jobb, eftersom kriget är orättfärdigt och eftersom det ursprungliga skälet till kriget är borta.
De senare uppfunna motiven för den svenska krigföringen måste då te sig omöjliga. Skulle de svenska soldaterna, i de amerikanska soldaternas frånvaro, och frånvaron av alla andra nationer som nu lämnar eller är på väg att lämna Afghanistan, på egen hand befria den afghanska kvinnan och rädda skolgången åt småflickor?
Det kan man ändå inte tro ens på våra mest bombliberala ledarsidor
De som hjälper afghanska flickor att gå i skola är Svenska Afghanistankommittén, som verkat i över trettio år i landet och som faktiskt, till skillnad från de svenska soldaterna, organiserat skolgång åt tusentals afghanska flickor. För en kostnad motsvarande kanske en procent av våra krigsinsatser.
USA fick sin så kallade exit strategy som en skänk från ovan eller till följd av ett vältajmat politiskt mord. Sverige får vid det ofrånkomliga tillbakadragandet av trupper passa på att samtidigt mångdubbla biståndet till Svenska Afghanistankommittén. Så hjälpte vi till slut de afghanska flickorna att gå i skola. På ett både billigare och humanare sätt.