En sjuksköterskas dagbok med Charlotte Wikholm
Uppdaterad 2020-11-22 | Publicerad 2020-04-06
Lördag 21 NOVEMBER: Snart är vi tillbaka i vårens covid-läge
Antalet inlagda med covid-19 på Södersjukhuset närmar sig snabbt vårens siffror. ”Falsklarmen” på akuten har övergått i konstaterade fall. På de ”vanliga” vårdavdelningarna är vi nu uppe i 80 procent av vårens topp, enligt sjukhusets rapport. Än en gång skapas vårdplatser som inte finns. Än en gång flyttas eller stänger verksamheter. Än en gång pusslas personalgrupper om.
”Hur ska vi kunna bemanna covidavdelningarna när vi inte har personal ens för den vanliga verksamheten. Det går brant uppåt med inläggningarna. Jag är orolig”, säger en kollega i viss ledande position. ”Det är en jakt på personal. De som borde leda sjukvårdsarbetet får ägna sig åt bemanning”, säger en annan.
Sjukluckorna i personalen är många. Likaså luckorna där det saknas egna anställda - de täcks av externa bemanningsföretag eller ordinarie personal på övertid. En avdelning som nu är avdelad för covid har varit igenbommad sedan den förra omgången av corona. Ingen arbetar här i vanliga fall. Inte läkaren. Inte jag. Inte de båda undersköterskorna. Läkaren och den ena undersköterskan jobbar inte ens på det här sjukhuset i vanliga fall, fast de har varit här förr. Vi är inte vana att jobba tillsammans. Teamarbete ska uppstå på studs. Det går så där. Bra att någon har tejpat upp ett PM på väggen i alla fall så att det är tydligt vad som gäller. Vad som borde gälla.
Här finns en hel hög av laggande datorer. Det är trögt att ens komma igång med arbetet. Datorn laggar i läkemedelsrummet, på medicinvagnen, på expeditionerna. E-tjänstekortet som krävs för att datorn ska starta snurrar och snurrar och kommer inte loss.
”Jag har försökt komma in i datorn i 20 minuter” säger läkaren. 20 minuters läkartid till att starta en dator med ett e-tjänstekort. Väl investerad tid.
Dagens rond med läkaren hinner inte ens börja innan en av de båda bemanningssjuksköterskorna som lämnade över efter natten ringer sig sjuk. Hur ska jag fixa ny nattpersonal mitt i helgen på en avdelning där ingen jobbar i vanliga fall? Jag ringer till bemanningsföretaget. Kontoret är stängt. Inga skyldigheter att ordna ny personal här inte.
En av patienterna är så krävande och nedtryckande att den ena undersköterskan snart är i upplösningstillstånd och den andra gråter. Det får jag ta hand om samtidigt som jag ska ordna en ny nattsköterska på en avdelning där ingen jobbar i vanliga fall. Läkaren väntar på att få påbörja ronden. Hon ska också hinna med sitt arbete. Och de andra patienterna på avdelningen behöver också hjälp.
Nåväl. En annan dag på en annan avdelning fungerar det bättre. Men de covidsjuka har det besvärligt. Hälften av dem som jag har hand har ingen aptit. De behöver dropp. De har hög och envis feber. Huvudvärk. Diarré. Någon tappar syresättningen på gränsen till medvetslöshet utan syrgas.
”När ska det ta slut? Jag är så trött och matt. Det är det värsta. Jag har mått så här i flera dagar”, säger en patient.
Ja, vem vet hur länge det varar. Det är 2020. Ett år få lär glömma. 20 sekunder att tvätta händerna. 2 meters avstånd. 0 ursäkter.
FREDAG 6 NOVEMBER: Iva-personalen har tagit på sig gasmaskerna igen
Så är coronan tillbaka på Södersjukhuset. Efter några månader med viss respit men i övrigt utan särskilt mycket lugn. Personal från intensivvården syns åter i gasmask på sociala medier. ”Då var det dags igen”, skriver en vän. Den senaste månaden har sjukhusets krisstab laddat med nya planer för beredskap. Nu är en första ”vanlig” covidavdelning fylld. Med 40, 50 och 60-talister. Samt några äldre, och några yngre. På grannavdelningen får vi beskedet att omgående flytta flera patienter till andra avdelningar för att bereda plats för fler med covid-19.
”Vi är så många som är gravida här. Hur ska vi kunna undvika att bli smittade”, säger undersköterskan som jag jobbar tillsammans med. Kollegan som jag löste av på eftermiddagen var också oroad. ”Jag har inte haft det här. Jag är rädd. Jag tar inte bussen. Jag gör allt för att undvika att bli smittad”, säger hon.
Från ledningshåll finns en oro för att vårdavdelningarna inte ska få hjälp med personal om det behövs, får vi höra. Det är en aningen desarmerad styrka som är kvar. Inget nytt. Det är så det är numera. Hög personalomsättning. Bemanningsföretag. En betydande andel personal som är nyutbildad från skolorna. Flera erfarna kollegor har lämnat akutsjukvården under hösten. Kanske inte på grund av coronan. Utan snarare på grund av den vanliga stressen, arbetstiderna, villkoren. Något annat har lockat mer.
”Jag vet. Det behövs sjuksköterskor och allt det där. Men jag orkar inte”, sade en stark och kompetent kollega innan hon lämnade.
”Jag får ingen energi någonstans ifrån. Jag kan inte dela mig i varje cell. Jag börjar plugga för att få återhämtning”, sade en annan.
Lokaltidningen skrev om blivande sjuksköterskor och deras förhoppningar. ”Pengar är inte det viktigaste” sade en. Så tänkte jag också en gång. Sedan fick jag jobba hårt för liten peng. Det kändes inte rätt. Tärde hårt. Låt dem som kommer in i vården få behålla sitt engagemang och med rimliga villkor - då kanske vi behåller dem! De behövs.
Fast det är inte alla som deppar. En kollega längtade tillbaka till jobbet från den sena semestern. ”Det fanns ju ingenting att göra. Jag längtade tillbaka till jobbet!”. Jo, många trivs nog med det här ändå. På något sätt. Fast det är tufft.
Sviterna efter den första omgången corona hann knappt lägga sig innan vi nu tydligen är där igen. En del äldre som har försökt skydda sig och har varit isolerade har kommit in passiviserade. De tror sig inte ens ta några steg ur en säng. ”Det är iiiinggggeeeeettt roligt att vara pensionär”. Andra har klarat sig bättre: ”Vi är vana, har varit med om kriser förr”.
Sofias tv-gympa och dataspel med barnbarnen online verkar ha varit ljuspunkter för en del. ”Vi väljer spel varannan gång. Tänk att jag skulle upptäcka att det är kul med dataspel så här på ålderns höst”, sade en kvinna som passerat 80 år.
Vad finns mer? ”Jag gjorde som läkaren sade”, berättade en svårt sjuk man en gång. ”Läkaren sade: nu får du ta vara på guldkornen i tillvaron. Så det har jag gjort. Nu står det en färgstark sportbil här utanför!”.
Själv har jag blivit inbjuden till bok och vinkväll på Zoom eller Facetime av vännen som bor i utlandet och tycker att det är dags att ”ses”. Så nu är vi ett helt gäng. Ingen bor längre på samma plats. Det här har vi ju tänkt ända sedan Skypes begynnelse typ - och äntligen blir det av. Tack corona åtminstone för det.
LÖRDAG 29 AUGUSTI: Nu kommer fas 2 – men hur ska vi som är kvar orka?
Så är jag på väg från Södersjukhuset efter arbete med ”vanliga” patienter. Ingen hade corona. Staden är fylld av cyklister. Vid Slussen är det allmän trängsel och från Gamla Stans tunnelbana ända fram till Tegelbacken i närheten av Centralen ligger de mötande cyklisterna tätt på rad.
”Jag kommer ihåg när du skrev att du tog fram cykeln i våras”, säger en kollega tidigare under dagen. ”Jag köpte elcykel. Nu cyklar jag!”, säger hon.
Själv var jag så slut att jag tappade bort cykelnyckeln mitt i röran. Jobba. Hem och tvätta håret. Sova. Samma samma samma. Jobba. Sova. Sedan äntligen kom vitsipporna, och gullvivorna.
På Södersjukhuset pågick en omställning i rekordtakt av aldrig skådat slag under i vart fall mitt arbetsliv. Nya avdelningar rullades snabbt ut en efter en, en del av dem utan ordinarie chefer. Utan ordinarie personal. Flera med mig for runt mellan de nya avdelningarna, den nya personalen och den nya patientkategorin som om vi vore bollar i en tombola.
En intern berättelse handlade om liksäckarna som tog slut. Vad skulle vi göra? Lägga två i en? En annan om ett äldre par. De låg inne med covid-19 båda två. Han skjutsades över till henne i fåtölj så att de kunde äta kvällsmat tillsammans. Jag minns också kvinnan som yrade om bårar och en man under sängen. Först trodde vi att hon var förvirrad. Sedan sade hon: ”Min son är på intensiven”. Hon var själv sjuk i corona och orolig för sonen.
Förmodligen är det sällan som så många har berörts av samma sak som av covid-19. Först bunkrade vi toapapper, mjöl och pasta. Sedan gjorde vi avkall. Själv missade jag begravningen i släkten, den jämna födelsedagen, min ena systers sista tid i den första graviditeten. Och tur var det! För när svaret på mitt antikroppstest senare kom så var det positivt. Jo, jag var hemma när jag hade symtomen. Följde riktlinjerna. Test var inte tillgängligt då.
Så vad händer nu med covid-19? Pandemin har helt klart lugnat sig på Södersjukhuset. Det är endast ett fåtal personer med corona som har legat inne den senaste tiden. Kanske är det som en sjukhuschef i regionen nyligen sade:
”Vi är egentligen färdiga med den första fasen av coronapandemin… Nu går vi in i fas två i höst och den är delvis annorlunda - coronan kommer att ligga där och bubbla hela tiden fram tills vi får ett vaccin tror jag. Vi måste lära oss att leva med coronan i vår ordinarie verksamhet”.
Behovet av sjukvård i allmänhet, eller det snabba tempot i vården, har inte lagt sig för att coronan ebbar ut. Och situationen blir inte mindre tuff av att sjukhuset tycks ha blivit något sorts plantskola för ny personal innan kollegorna seglar vidare till bättre betalda och vad de tror mindre belastande jobb.
I morse gick ett doftstråk av nybakad kaka genom entrén. Vad var det? Men, åh!. En kollega från canceravdelningen. Hon har tagit med hela bakplåten på bussen! Är det nu hon har sin sista dag? Hon är en av dem med det här jobbet som bryr sig på riktigt. Och en av dem som lämnar vården på sjukhus.
Under tiden med covidavdelningar sade en patient så här:
”Jag har varit nöjd med vården den här gången. Det är inte alltid så. Det behövs mer personal i vården. Men det är inte bara händer som behövs, som de säger! Det behövs personer med hjärta, och hjärna, fötter att springa med. Men också med omdöme. Omdöme är jätteviktigt!”. Hur kan sjukvården attrahera och behålla de personerna? Så att vi kan möta både corona och andra utmaningar i framtiden. Är det viktigt? Mitt svar är ja.
TISDAG 16 JUNI: Snart får jag veta om jag haft coronaviruset
Det är inte fiskmåsen som cirklar över kaféborden och vill ta våra kakor som oroar mig mest vid det hastiga fikat på väg till Södersjukhuset. Det är min väns hosta. ”Jag är inte sjuk. Det var punschrullen som var så söt”, säger han.
Hostan vill inte upphöra. Ett glas mineralvatten hjälper inte. Han ser lite trött och sliten ut. Småsvettig som många andra i den tidiga sommarvärmen. Kanske är det inte corona? Men hostan känns bekant. Det där retande torra ljudet. Jag har hört det så många gånger de senaste månaderna. Från patienter. Men också avlägset i korridorer. I lunchrummet. Sällan har så många ursäktat sin hosta med stark mat. ”Det var ett pepparkorn i maten”. ”Jo, visst. Kanske. Hoppas det”, har jag tänkt. ”Eller blev andra smittade nu?”.
En sjuksköterska som hostade på jobbet ursäktade sig inte. Hon förklarade. ”Jag har haft covid-19. Jag var så fruktansvärt sjuk. Vissa nätter vågade jag inte somna. Det är flera veckor sedan nu, men hostan dröjer sig kvar”.
På vårdavdelningarna är det inte bara patienter som har vårdats på intensiven som har kommit tillbaka. Det är också personal som har varit hemma och varit sjuka.
”Jag var hemma i 1,5 månad. Hela tiden kände jag att något hände i bröstet. Platåfasen var värst. Två veckor när jag inte visste om min kropp eller sjukdomen skulle vinna. Men jag höll motivationen att klara kampen uppe trots att jag mest låg under en filt”, säger en i personalen. Han är nu tillbaka på jobbet, även om orken fortfarande inte riktigt är det. Kollegorna som arbetade tillsammans med honom dagarna innan han blev sjuk är däremot inte tillbaka. De är fortfarande hemma.
Innan midsommar får de flesta av dem som arbetar på Södersjukhuset och som har valt att delta i en forskningsstudie svar på om de har haft genomgången så kallad SARS-CoV-2-infektion. Det vill säga corona. Forskningen vill förstå hur infektionen sprids i sjukvården för att kunna planera en god och säker vård. När svaren kommer har vi nästan inga covidavdelningar kvar på Södersjukhuset. I stället ligger smittade personer, om patientkategorin finns kvar, till stor del utspridda på olika avdelningar. På ortopeden. På infektion. På hjärtavdelningarna. På den sammanslagna urologen/canceravdelningen. På kirurgen. På strokeavdelningen. Bland annat.
Jag hör till dem som väntar på mitt provsvar. Då får jag veta om den retande torra hostan som jag hade när jag inte fick lämna prov i våras var covid-19. Arbetsgivarens svar på om jag skulle sjukskriva mig för de ändå lindriga symtomen var att jag själv fick avgöra om jag var frisk eller sjuk. Folkhälsomyndighetens rekommendation att vara hemma vid snuva eller hosta gällde.
Om provet som jag nyligen lämnade inte visar på antikroppar mot corona är det möjligt att obetänksamt sällskap med punschrulle kommer att kosta mig sommaren.
MÅNDAG 8 JUNI: Drabbade reser inte dit de tänkt i sommar
Från Södersjukhuset reser en del av dem som har drabbats av covid-19 till rehabilitering. Allmänheten kan snart resa på semester.
”Jag blir irriterad på att folk tar lätt på smittorisken. Det är en allvarlig sjukdom, jag vill att folk ska veta det”, säger en kvinna i medelåldern. Det har gått en tid sedan hon kom tillbaka till vårdavdelningen efter flera veckor på intensiven. Både på hakan och i pannan har hon rejäla sårskorpor – trycksår efter att ha legat på mage i flera dygn för att ge lungorna bästa möjliga förutsättningar att syresätta kroppen. Det är så en del av patienterna som kommer in till covid-avdelningarna har legat – för att kunna andas lättare.
”När jag ringde till mina anhöriga började de gråta. Jag förstod inte varför. Men sen fick jag veta. De hade tagit farväl av mig”, säger hon och fortsätter:
”Ingen trodde att jag skulle överleva, men plötsligt vaknade jag”.
Själv trodde hon att hon hade varit ute och rest. ”Jag hade varit i kriget i Jemen. Fortfarande har jag mardrömmar och tror att jag är utomlands”.
Händerna är darriga. Delar av lunchpannkakan hamnar i knäet. Med hjälp av två personer och ett stöd har hon rest sig tre gånger från sängkanten till stående. Tre små knäböj. Sedan är orken slut.
”Än så länge kan jag inte gå. Men de säger att muskelfunktionen finns där, så jag ska kunna bli återställd. Men resan dit är lång. Jag vill åka på rehabilitering! Jag tycker om att arbeta och vill tillbaka till jobbet”, säger hon.
Kanske var det just i samband med arbetet som hon blev smittad. En person hon träffade på hade lite torrhosta.
”Jag hade gjort allt jag kunde för att undvika smitta. Jobbade mycket hemifrån, tvättade händerna, höll avstånd”. ”Ändå blev jag sjuk”.
Sedan hon insjuknade har många drabbats av covid-19. 6 500 personer har vårdats på sjukhus i Stockholm, enligt siffror från Regionen. Trenden tycks vara nedåtgående. Den senaste veckan var det ungefär hälften så många personer som fick vård för covid-19 på Södersjukhuset jämfört med när de var som flest i april.
Det är fritt fram för resor i Sverige för symtomfria personer från den 13 juni, men ”semesterresan” går fortfarande till sjukhuset för sjuka smittade personer. En ung kille missade sina sista prov för terminen. Han hade delat en vattenflaska med sina vänner när de spelade fotboll. Kanske var det därför han blev sjuk. Den som drabbas reser inte dit den hade tänkt i sommar. Eller gör det den vill. Utan får tillbringa sommaren med oss. På sjukhus.
MÅNDAG 1 JUNI: Covidavdelningarna slår igen snabbt nu – men det är inte över än
”Vi måste förbereda oss snabbt och bygga upp mycket kapacitet inför covid-19, för vi vet inte vad som kommer. Det kan tänkas att det blir överkapacitet men vi måste ändå göra så. Alternativet – för lite kapacitet – kan bli värre…”.
Det känns länge sedan vi hörde ledningsorden på Södersjukhuset. Det var någonstans vid den tiden när den milda vintern började övergå i vår. De flesta av oss hade nog sett de dramatiska TV-bilderna från den kinesiska staden Wuhan, och hört medier rapportera om den snabba smittspridningen i bland annat Italien. Snart kunde vi läsa om personal som flydde sina arbetsplatser på spanska ålderdomshem. Om soldater som kom för att desinficera hemmen och skakades vid anblicken av levande åldringar som klev över döda och döende grannar.
Jag var själv skräckslagen inför det nya viruset som vi med stor sannolikhet snart skulle möta – ett virus som vi inte visste så mycket om. De applåder som folk i andra länder gav till sin vårdpersonal förstod jag inte. Än. Jag skulle väl endast komma att göra mitt jobb? Hjälte? Att ta hand om sjuka, döende, människor i kris – det ingår ju varje dag på sjukhus.
Kvällen den 9 mars bekräftades att en patient som vårdades på Södersjukhuset var smittad med det nya coronaviruset, covid-19. Hen ska ha varit i kontakt med 70 medarbetare. Ungefär samtidigt, den 11 mars, deklarerade WHO covid-19 som en pandemi.
I snabbt tempo rullades nio nya avdelningar för covid-19 ut på Södersjukhuset. Både avdelningar och personal for runt på sjukhuset som kulor i ett flipperspel, om än med planerad styrning.
”Jag är inte chef i vanliga fall, men i dag är jag det. Vi har inga rutiner än men vi har i alla fall personal till i kväll. Är det någon som kan tänka sig att stanna och jobba i natt? Är det någon som är van att vara arbetsledande sjuksköterska? Inte? Vi kan gå igenom det”, sades det på mötet inför kvällspasset på en avdelning.
Personer som inte har jobbat på vårdavdelningar på 10, 20, 30 ja till och med nästan 40 år blev omplacerade från annan verksamhet - eller anmälde sig frivilligt för att hjälpa till. Min egen chef fick 124 nya medarbetare att vara chef för.
”När vi kom kände ingen varandra. Men vi har blivit ett gäng. Nu skiljs vi igen. Jag vill gärna fortsätta att jobba med er”, sade någon någonstans i halvtid i våras när avdelningar ännu en gång flyttades om.
Och det är inte över än. Vare sig smittspridningen eller ommöbleringen av avdelningar. Nu stänger vårdplatser för covid-19 i nästan samma snabba tempo som de öppnade. I slutet av juni ska vi vara nere på en vårdavdelning. Nu är det 4,5.
”Det har gått bra i två-tre veckor. Covidkurvan minskar. Men den senaste dryga veckan har varit utan fortsatt förändring nedåt. Det är lite oroande, det börjar bli riktigt trångt på Södersjukhuset”, får vi höra på ett möte.
På akuten är det fortsatt ett högt söktryck av patienter med luftvägsbesvär. Vissa får gå hem – andra läggs in.
SÖNDAG 24 MAJ: ”De vill att vi säljer vår semester”
En av undersköterskorna på Södersjukhuset säger: ”Vi är här för patienterna. Självklart. Det är därför jag är här. Men det handlar om vår hälsa också”.
Den här våren blev hon smittad av coronaviruset av en patient. Fast när hon säger hälsa menar hon arbetsmiljön. Den som finns där varje dag, 365 dagar om året, även före pandemin.
”Nu vill de att vi säljer vår semester. Priset är alldeles för lågt. Vad blir kvar efter skatt? Man blir ledsen för att de inte värderar oss mer”, säger hon.
Priset hon pratar om är ersättningen på 5 000 kronor extra om man ställer in en semestervecka i sommar, ställer man in fler blir villkoren lite bättre. Avstår du helt från sommarsemester får du en månadslön.
”Denna vår har vi haft stressen med covid-19. Den jätteomställning som har varit och oro för att bli smittad, men annars är det andra saker. Vi behöver återhämtning”, säger hon.
Det ryktas om att beskedet om sommarsemestrarna kommer den här veckan. Beskedet att jobba fler helger ända fram till i höst – varannan helg – kom redan i slutet av april. Utan förhandling. Utan extra ersättning. Även för alla oss som inte har tagit del av något krisavtal.
”Vem vill jobba så? Jag funderar på att söka jobb i extern bemanning nu. Jag vill kunna styra mitt schema och ha högre lön för det jag gör”, säger en sjuksköterska.
Oron att inte få gå hem efter ett pass på åtta timmar är ett exempel på stress i arbetsmiljön. Att bli tvungen att stanna och jobba natt i tio timmar till för att någon blivit sjuk eller för att bokad extern bemanning inte har dykt upp. Flera av mina kollegor på Södersjukhuset har sagt upp sig efter sådana händelser. En somnade på stolen bredvid en patient.
”Ett sådant här arbetsliv vill jag inte ha”, sade en relativt nyfärdig sjuksköterska morgonen efter att en i kvällsgänget hade fått stanna och jobba natt. Hon var skärrad och rödgråten. Skakad. Efter det valde hon att söka sig till dagtidsjobb på en mottagning. Nu under coronakrisen är hon tillbaka på sin gamla avdelning. Omplacerad. Utan att bli tillfrågad. Utan val. Arbetar åter tidiga morgnar, sena kvällar, helger.
”Man hinner inte återhämta sig. Det är inte som att jobba dagtid, då hinner man sova. Jag vet varför jag slutade på vårdavdelning. Jag var stressad och det var arbetsmiljön. Nu är jag tillbaka i det här ändå”, säger hon.
”Först skulle det vara en månad, det tyckte jag kändes ok, ganska roligt att få bidra i det här. Men nu har de förlängt placeringen på vårdavdelning till fem månader. Det fick jag bara höra på ett möte, inte ens av min chef”.
LÖRDAG 16 MAJ: ”Vanliga” akutpatienterna har kommit tillbaka
Det är en brokig skara människor i olika åldrar som väntar på att komma in på Södersjuk-husets nya akutmottagning. Somliga har munskydd, andra inte. Sedan den gamla akutmottagningen stängt tidigare i veckan går kön numera nere i garaget. Vakten släpper in en och en av dem som väntat och stått på avstånd från varandra. Just den här dagen är kön längre än vad jag har sett de senaste veckorna. Dock är den betydligt kortare än kön utanför Systembolaget vid Skanstull på Södermalm i Stockholm.
En av dem som har väntat på att komma in på akuten är en relativt ung man som känner sig svag efter att ha kört motorcykel i skogen och farit in med huvudet i ett träd. ”Jag försökte klara mig hemma, ville inte belasta sjukvården nu i tider med corona, men kompisarna övertalade mig att söka”, säger han.
Kvinnan som ligger på britsen i båset intill har hela förmiddagen glömt varför hon är här. Rastlöst har hon rest sig och varit i behov av tillsyn, påtalat att hon vill åka hem. Bredvid henne finns en kvinna med bruten höft och med ett blödande sår i pannan. Hon har halkat i duschen.
För många i personalen har det varit en gåta att det akuta ”vanliga” patientflödet har varit så mycket lägre än vanligt sedan smittan med coronaviruset bröt ut.
Hur hade det varit om fler hade varit sjuka samtidigt? Nu kommer åter fler med frakturer, buksmärta och ont i bröstet. Sjukhuset gör plats för dem. Och äntligen minskar antalet personer som behöver läggas in för covid-19! Men faran med viruset är inte över än.
”Min dotter åkte in med ambulans i går. Hon hade fruktansvärt ont i huvudet och tryck i bröstet”, säger en kollega vars dotter har fått covid-19. Samma dag kom en äldre herre in med 39,5 graders feber. Kunde inte äta eller dricka. Fick Alvedon, dropp och syrgas. Antibiotika mot samtidig lunginflammation.
Håll i och håll ut är uppmaningen till sjukvårdspersonalen. Jag hoppas att vi fortsätter att räcka till. Lite oroande är det allt att bli omsusad av elsparkcyklar på vägen hem.
LÖRDAG 9 MAJ: Nu börjar vi bli ordentligt slitna
På ett pappershjärta som sitter upptejpat i Södersjukhusets entré står det: ”Tack till all personal som kämpar på”.
Jag säger tack till dig som har satt upp det. Jag tror att vi är många i personalen som börjar bli slitna och behöver lite pepp för att orka nu. Vi har levt med pandemin ganska länge och vet inte när den tar slut. Långt ifrån all personal startade det här maratonloppet fullboostade av energi.
Redan tidigare har det varit svårt att missa larmen om överfylld akutmottagning eller brist på vårdplatser och personal. Så även om vi i slutändan vill bli tackade med lön och rimlig arbetsmiljö så är peppen välkommen. Tack för all mat! Tack för applåderna! Tack för alla tack! Det betyder.
Jag känner nästan inte igen någon i personalen på uppstartsmötet inför kvällspasset på Södersjukhusets akutmottagning. Det var nog ett halvår sedan jag var placerad där. Var är de gamla stöttepelarna? Klipporna som kan och vet.
Precis innan pandemin bröt ut var det så kallat stabsläge på sjukhuset på grund av trycket på akuten och brist på vårdplatser. Patienter som borde ha fått komma upp på vårdavdelning – ligga i en säng och få hjälp och mat – blev i stället liggande tätt packade på britsar på akuten. Extremläget hade infunnit sig utan vare sig något betydande influensautbrott eller halka. Hur hade det varit då?
Arbetsplatsen beskrevs som en krigszon och det var inget nytt. ”Patienter ligger och skriker. Döende får inte smärtstillande”, sa en sjuksköterska till en av landets morgontidningar. Uppe på sjukhuset hade avdelningar slagits ihop för att hantera besparingskrav och personalbrist.
”Var ligger akuten? Jag tror att jag har corona. Jag vill ta ett prov”, säger en kvinna som kommer gående genom sjukhuset. Utan munskydd. Hon ser ganska välmående ut. Tydligen har hon missat att entrén sker direkt utifrån. Där bara en och en släpps in. Vissa dagar har det varit en liten kö där folk väntar på avstånd från varandra för att sedan bli slussade till rätt del av akuten.
I sjukhusets allmänna utrymmen ska inga eventuella covidsmittade vara. Tydligen har kvinnan också missat att det bara är allvarligt sjuka som ska söka sig till akuten. För dem med lindriga besvär finns ett självskattningstest som i slutet ger råd som är anpassade till svaren. Det är bara att googla på covid och självtest så hittar man. Det finns också information på webbsidorna hos bland annat 1177, Folkhälsomyndigheten, SOS Alarm och krisinformation. se. Den som blir allvarligt sjuk med andningssvårigheter eller feber och hosta ska kontakta 1177 för råd. Den som är så allvarligt sjuk att det är fara för liv – ring 112. Det är främst för dig vi finns här!
Den här kvällen märks ingen avmattning i antalet sökande med luftvägsbesvär på akutmottagningen. I princip alla rum är fulla. Det blir stopp för att ta emot ambulanser under några timmar. ”Tänk om jag hade fått styra”, säger en av de mest erfarna läkarna. ”Det är så många som kommer hit som jag får skicka hem”. ”Hur många har det varit i kväll som inte borde ha kommit hit”, frågar jag. ”Omkring 20 procent”
LÖRDAG 1 MAJ: ”Hon har varit väldigt bra, hon är mänsklig”
Några applåder följer när sängen med mannen rullar ut från Södersjukhusets intensivvårdsavdelning.
”Det känns som att trycket börjar lätta lite nu. Det var mer här tidigare”, säger anestesisjuksköterskan som har haft hand om honom. Hon lämnade egentligen vårdarbetet för flera år sedan för att jobba inom IT.
”I en sådan här situation känns det naturligt att hjälpa till”, säger hon. Vi tittar på varandra genom visiren och med varsitt ansiktsskydd som täcker mun och näsa. Den här våren har sjukvården gjort en omställning i rekordtakt.
På Södersjukhuset i Stockholm flyttades en hel intensivvårdsavdelning på två dagar. En av de nya operationsvåningarna fick flytta ut. Därmed kunde kapaciteten på IVA öka till 60 platser från tidigare 16. Sjuksköterskor och läkare gick några dagars snabbkurs i intensivvård. Nu hjälper de ordinarie medarbetare på IVA så att fler patienter får hjälp.
Mannen anstränger sig för att säga något när vi åker upp i hissen. Det är inte helt lätt att höra vad han säger. Idag är första gången han har suttit på sängkanten. Fortfarande har han slang på utsidan av halsen för provtagningar och dropp. ”Hon har varit väldigt bra, hon är mänsklig”, säger han om anestesisjuksköterskan på IVA. Vi stannar till vid dagrummet på covidavdelningen innan sängen där mannen ligger körs in på patientrummet.
Jag tänker att han kanske vill se utsikten över Årstavikens blågröna vatten. En omväxling från intensivvården där patienterna ligger på rad bland slangar och apparatur. Där personalen har gröna hättor över håret. Men han ser himlen. Rösten är tunn. ”Jag har inte sett himlen på flera veckor”, säger han. Några stilla tårar rinner nedför kinden.
”Tack till den svenska sjukvården, och tack till regeringen. Det är välorganiserat. Jag lever. Nu vill jag åka hem och göra något som jag älskar”, säger han. Inom sjukvården lär det däremot dröja innan vardagen är tillbaka.
Fortfarande finns dagar när ambulanser styrs om till andra sjukhus för att underlätta situationen på intensiven. Enligt den interna informationen är det ännu ingen stor avmattning i sökandet för luftvägsbesvär på akutmottagningen.
När man går ut genom huvudentrén kan antalet personer med munskydd fortfarande vara fler än männen med helskägg på Nytorget på Södermalm.
FREDAG 24 APRIL: Jag hoppas bara att symtomen blir milda
Arbetskompisen på Södersjukhuset ser lite småsvettig ut när vi står där och pratar en kort stund i läkemedelsrummet.
Klockan är 19. Själv börjar jag känna som om jag har ett sandpapper i halsen. Ska jag bryta och gå hem? Det skulle bli jobbigt för dem på covidavdelningen som i så fall behöver ta över resten av kvällsarbetet innan nattpersonalen kommer.
Ingen feber, ingen huvudvärk, inga andra besvär. Kollegan berättar om sin sjukdomstid i covid-19, hur hon lagade mat med allt mer vitlök i men ändå inte kände någon smak. Nu är hon tillbaka och jag är glad för det, hon behövs. Hitintills har vi fått avgöra själva om vi är friska eller sjuka. Jag har varit sjukskriven två gånger sedan början av mars.
Först för förkylning, sedan lindriga halsbesvär. Varje gång har jag försökt få lämna ett prov - som hjälp för att veta hur länge jag ska stanna hemma. Då har det inte varit möjligt. Enligt tidningarna tycks provtagning nu vara på gång. När sandpapperskänslan infinner sig en tredje gång gör jag ett försök att få lämna prov hos den privata vårdgivaren. Fortfarande finns inte möjligheten att lämna prov i landstinget: ”Ja, man kan se om du har corona, eller om du har haft det”. ”Vad bra, när kan jag komma?” ”I eftermiddag. Jaså, har du symtom, nej då får du inte komma”. ”Men ni sade att man kan se om jag har corona?”. ”Ja, det kan man se. Men nej du får inte komma”. ”Ok. Jag stannar hemma”.
I stället tillbringar jag några dagar med att hosta, sova och sitta på en stol i solen. Titta på vitsipporna, blåsipporna och gullvivor som tittat fram. Symtomen har gått tillbaka igen. Är jag frisk nu? Har jag alls haft corona? Vännen som arbetar i hemsjukvården har också varit orolig för att smitta patienter och stannat hemma. Hennes chef är inte lika tillåtande som min. ”Hur kommer det sig att DU som aldrig är sjuk är hemma! Du behöver komma tillbaka nu. Du är säkert friskast av alla”. I brist på möjlighet att lämna prov frågar hon: ”Tycker du att jag ska gå tillbaka och arbeta? Hur gör du?”.
Kanske är det som en del har börjat säga – de flesta av oss kommer att bli smittade. Jag hoppas bara att symtomen blir milda. Inte som för den sjuksköterska i Stockholm som dog.
MÅNDAG 20 APRIL: Kollegan är i respirator – utanför fortsätter livet
Inne på Södersjukhuset ligger en sjuksköterska i respirator. Utanför glittrar Årstaviken. Båttrafiken blir allt mer frekvent. Motorbåtar, segelbåtar och roddbåtar. En välbehövd syn både för de flanörer som rör sig längs viken – och för de patienter som återhämtar sig från covid-19. ”Det här känns bra. Solen läker”, säger en man
i yngre medelåldern.
Han sitter i en stadig fåtölj inne i patientrummet på vårdavdelningen. Fötterna är upplagda på en stol och blicken vilar mot vattenytan. Nyss tog han sin första dusch på nitton dagar. Benen är fortfarande svaga efter två veckor på intensiven. Tankarna snurrar på natten och sömnen uteblir. Yrseln besvärar. Men han har inte trillat till golvet på två dagar. Det värsta är över.
Att en av våra egna sjuksköterskor ligger i respirator får jag höra av en kollega. Ingen har sagt mer än så. Ingen har läst journalen. Men ingen går säker. Snälla krya! Att se en av läkarna rulla in i hissen iklädd munskydd liggandes på en patientsäng kändes också. Det sägs att det har gått bra för dig. Det var skönt att höra! Vården av patienter med covid-19 är inte som vid en vanlig säsongsinfluensa. Vem är det som har bestämt att något slags jämförelse dem emellan ska vara relevant för situationen? Och vem är det som har bestämt att just dödsmåttet är rätt sätt att jämföra på? Som om det inte fanns en gråskala mellan liv och död som heter lidande.
Under säsongsinfluensan 2018 var inte mina kollegor inskrivna på det egna sjukhuset. Det talades inte om någon kollega som låg i respirator. Patienter med säsongsinfluensa dominerade inte på hela sjukhuset så till den grad att de tog överhanden framför annan vård som behöver ske. Vårdtiderna på intensiven var knappast lika långa som vid covid-19. Det talades inte om risk för bestående lungskador. Inom ingen verksamhet behövde gröngölingar rycka in för att över huvud taget få verksamheten att gå runt.
Utanför Södersjukhuset fortsätter livet. Ungdomarna går i gäng kring Nytorget. Folk sitter ändå ganska tätt i solen på uteserveringarna i Gamla stan. Men den här situationen med corona är inte över än! Kan hända stämmer det som en tidigare kollega skrev på Facebook – ”det finns också de som har milda symtom och multisjuka som blir bra”. En så dramatisk situation som på sjukhusen i Italien har vi inte sett. Det går ändå relativt lugnt till på vårdavdelningarna. Eller, tjaa, det går på något sätt i alla fall. 241 patienter med covid-19 har skrivits ut från Södersjukhuset. Samtidigt ligger 180 inne.
42 just nu på intensiven.
En av de patienter som jag tänkte mådde ganska bra sa ändå så här:
”Det här är en sjukdom som jag aldrig ville ha. Jag är glad att jag mår bättre nu, jag har inte mått bra. Var rädda om er ni som jobbar med det här. Tack för att ni finns.”
Det kan jag inte heller minnas att jag har hört från någon patient med säsongsinfluensa.
LÖRDAG 18 APRIL: I princip fullt på IVA nu – taket är nått
Fem veckors isolering i hemmet hjälpte inte mannen på en av Södersjukhusets covidavdelningar. Behovet av syrgas är relativt högt. Han är inte helt ung, men hör inte heller till de allra äldsta. Både han och hustrun är vitala, bor i villa. Barnen har ställt matkassar utanför huset. Att ses på avstånd har varit deras enda sociala kontakt.
Läkarna går in och ut ur rummet. Men på vårdavdelningen råder ett lugn.
Det är intensivvårdsspecialistens besked som får min puls att stiga. ”Nu är det fullt på intensiven på SÖS. Om någon behöver en högre vårdnivå än vårdavdelning får den flytta till ett annat sjukhus där det fortfarande finns sådan kapacitet”, säger han.
”Det är de långa vårdtiderna som har gjort att det har blivit fullt.” Två veckors intensivvård är genomsnittet för dem som blir riktigt dåliga i covid-19. Om de klarar sig. Det kan jämföras med några dagars vårdtid i vanliga fall.
Mannen får rådet att ligga på mage i sängen, något som har visat sig befrämja andningen. Temperaturen stiger framåt eftermiddagen. Infektionsvärdet är högt. Än så länge är tillståndet ändå inte direkt livshotande, men det är skört. Läkarna vill gardera sig inför en eventuell försämring.
Innan dagen är slut blir mannen en av två från samma avdelning som åker med särskild transport till ett annat sjukhus för möjlighet till mer avancerad vård.
Det är nämligen i princip fullt inom SÖS intensivvård nu. Taket är nått.
Min vän som arbetar på intensiven tillbringade eftermiddagen hemma på balkongen. Äntligen lite ledigt efter fyra veckor med 13-timmarspass! ”Då har det byggt på sig snabbt, sist jag jobbade fanns det plats”, säger han. ”Hittills har det gått att jobba så här, men jag vet inte hur länge vi orkar.” Han är van vid patienter med lungbesvär. Van att bli hostad på. De har fått svarta gasmasker att jobba i när patienter kan sprida extra mycket smitta.
”De är så sjuka. Det är knappt fattbart hur dåliga de är. Ändå har ingen av oss hitintills blivit smittad på jobbet. Det här är hemskt, men ändå intressant att vara med om. Alla som var med om Spanska sjukan minns det. Covid-19 blir en del av vår historia.”
SÖNDAG 12 APRIL: Mannens blick är uppgiven
Mannen tittar på mig genom fönstret från isoleringsrummet på en av Södersjukhusets covidavdelningar. ”Vad hände egentligen i natt?”, frågar han. Vi befinner oss på den enda avdelningen som egentligen är tänkt för vård av patienter som kan vara smittsamma. Här finns ett särskilt litet slussrum där personalen kan ta på och av skyddskläder. Ventilationen är konstruerad så att luft som kan innehålla bakterier och virus sugs bort.
”Hon vill inte komma tillbaka igen”, fortsätter han. Samtalet rör den personliga assistent som arbetade under natten. När en patient har personliga assistenter i hemmet så brukar de sköta en stor del av omvårdnaden även på sjukhus. ”Hon fick panik”, säger jag. ”Någon hade sagt att hon inte fick lämna rummet på hela natten”.
Mannens blick är uppgiven. På sig har han visir, munskydd, förkläde och handskar. ”Hela min assistentgrupp är sjuk. Tio personer! Hon som jobbade i natt har egentligen slutat hos oss men kom in för att hjälpa till. Jag arbetar dubbla pass nu. Kanske har jag också varit sjuk men som det är nu kan jag inte sjukskriva mig. Jag är arbetsledare, och vår brukare behöver få hjälp”, säger han.
Inom personlig assistens heter de som får hjälp brukare, inte patient.
Det har gått en tid sedan dess. Vissa brukare har inga personliga assistenter hos sig - för firmorna har inga att skicka. Andra brukare har hjälp av sina personliga assistenter delar av dygnet, mot i vanliga fall dygnet runt. Vi som vårdpersonal finns där för patienterna. Men det kan vara svårt att hinna möta de omfattande behov som ändå är anledningen till att någon är beviljad personlig assistans.
I korridoren utspelar sig ett högljutt samtal. ”Jag är sjuk! Jag vill gå hem! Jag känner mig varm och har jätteont i huvudet”, säger en personlig assistent i telefonen. Det är bara vi i personalen som hör. Inga patienter vistas i korridorerna och besöksförbudet gör att antalet besökande anhöriga är minimalt. Den personliga assistenten vet inte vad hon ska ta sig till. Hon mår inte bra men får inte gå hem. ”Snälla kan du ringa till min chef”, säger hon. Jag säger :”Ja, absolut”. Men det dröjer innan jag hinner ringa. De högljudda samtalen fortsätter att utspela sig. Jag har verkligen jättemycket annat att göra än att bli involverad i en assistansfirmas interna angelägenheter. Assistenten är förtvivlad. Till slut tappar jag också humöret: ”Jag ska ringa så fort jag kan. Säg att jag skriver en avvikelse från sjukhuset om du inte får gå hem. Vi får inte ha sjuka som jobbar här!”.
Efter att jag samlat mig kan ett telefonsamtal med assistansfirman ändå utföras sansat. De förhör sig noggrant angående om att vi klarar att ta hand om deras brukare i natt. Den här gången borde det gå.
FREDAG 10 APRIL: Ute i landet kan läget bli tuffare
En man i 40-årsåldern hostar kraftigt när han kommer upp till vårdavdelningen från Södersjukhusets akutmottagning. Hans temperatur har nu sjunkit något. Nyss var den 41,5. Det hugger i bröstkorgen. I flera dagar har magen varit lös. "Jag trodde att jag skulle klara mig hemma", säger han. "Allt började med barnen. Efter sportlovet mådde de jättedåligt och hade hög feber. Själv har jag haft ont i halsen länge - men inte alls farligt, bara lite. Jag var till och med ute och sprang." Jag möter hans oroliga blick. "Tror du att jag kan åka hem i morgon?" frågar han. Det verkar inte särskilt troligt. Infektionsvärdena är skyhöga och antibiotikabehandling pågår. Andningsfrekvensen är däremot relativt lugn, förhoppningsvis ett gott tecken.
Just de här yngre patienterna är en snackis på sjukhuset. Vad är det som gör att coronaviruset plötsligt kan drabba tidigare friska personer så hårt? Över hälften av patienterna som läggs in på vårdavdelningarna tillhör inte kategorin sköra äldre. Som tur är finns det än så länge kapacitet att ta hand om dem som kommer, oavsett ålder. Den katastroforganisation, efter Nato-modell, som aktiverades innan coronaviruset bröt ut på allvar har fungerat väl. Nu har Södersjukhuset åtta covidavdelningar och sextio intensivvårdsplatser. Inte alla platser är belagda. Kanske lugnar det även en smula att tillägga att 129 smittade personer har skrivits hem.
I rekordtakt har avdelningar bytt plats med varandra, slagits ihop och bytt inriktning. De flesta som arbetar vet inte längre vilka avdelningar som finns på sjukhuset eller var de ligger. En covidavdelning har flyttat två gånger på två veckor. Nu får alla patienter enkelrum, tidigare kunde fyra smittade personer ligga på en och samma sal.
”Man stod där i mitten och det hostades från alla håll. Började en hosta så följde de andra efter”, säger en av mina kollegor.
Om allt följer planen ser det ut som att vi klarar situationen i Stockholm i påsk. Det nya fältsjukhuset ”Älvsjö sjukhus” kommer att öppna vid behov. Ute i landet kan läget bli tuffare. Det har vi hört flera regioner vittna om. Stockholmare bör följa orden från Stefan Löfven! Han har sagt att vi ska vara uthålliga, hemma och tänka på varandra. Rimligen innebär det också att folk ute i landet inte ska komma hit.
Kanske ska vi inte bara tänka på varandra - utan också på oss själva. Det verkar inte särskilt lockande att sitta i en fjällstuga eller ute på landet med 41,5 graders feber och tilltagande andhämtning och med kanske flera mil till närmaste sjukhus som inte har tillräcklig kapacitet för att ta emot. Så hur firar ni påsk? Själv träffar jag inte syskonbarnen i Göteborg. Vi funderar på att ha påskmiddag med Skype, Facetime eller Zoom. Kan det vara något? Oddsen för vårsol är lika stor överallt. Glad påsk!
ONSDAG 8 APRIL: Orden gav mig tårar i ögonen
Jag skötte om en kvinna på en av de nu sju covidavdelningarna på Södersjukhuset. Hennes dotter hade ringt hela kvällen. Hon ville verkligen prata med sin mamma. Men det hade dröjt innan någon av oss haft tid att hjälpa till. Jag satte mobiltelefonen i hennes hand. Hon orkade inte lyfta den till örat. Ska vi sätta på högtalartelefonen? sade jag. Kan du hålla så? Hon nickade när signalerna gick fram. "Mamma, hej mamma. Mamma jag älskar dig", hördes från telefonen. Sedan blev det några sekunders paus. Jag kopplade loss droppet som var slut, vände mig om och gick mot dörren. "Mamma. Det är någonting som jag vill berätta för dig. Någonting som jag inte har berättat förut. Mamma, jag är gravid." Ett tillfälle av lycka i dessa tider av sorg och förtvivlan. Jag samlade mig innan jag öppnade dörren. Hade fått tårar i ögonen, igen. För andra gången sedan situationen med coronaviruset börjat. Hur många tårar ska det bli innan den här tiden är förbi?
Utanför rummet väntade en läkarkandidat som tagit avbrott i sina studier för att hjälpa till. Hon hade nu varit på Södersjukhuset i en vecka, utöver ett tidigare sommarvikariat som undersköterska. Den här kvällen var det hon som höll i en av introduktionsdagarna för en av de andra som nu förstärker sjukvården. Tack för att ni finns! Allmänhet som är beredd att rycka in. Ni är sanna hjältar. Utan er skulle vi inte klara det här. De gick in på ett patientrum och jag på ett annat. Vi får dela upp arbetet.
Puh. Äntligen lite lugn och ro. Visserligen osade det diarré på salen, men den här mannen hade jag inte tidigare hunnit titta till. Nu hade vi flera saker som vi skulle göra. En sak i sänder. "Har du haft diarré 50 gånger i dag säger du? Du menar inte 5? De här tabletterna ska du ta varje gång …" Det dunkade på fönstret vid dörren. En annan läkarkandidat som nu förstärker vården såg uppriven ut. Han jobbade i korridoren intill. "Jag gick förbi ett av era rum. Ingen av er syntes till. Mannen där inne såg jättedålig ut så jag tog en News (blodtryck, puls, temp, andningsfrekvens och syresättning). Han har jättedåliga värden!!" Jag: "Vänta, stopp, får jag avsluta det här, jag kommer snart." Hade den mannen verkligen hunnit bli så dålig? Jag var där inne nyss. De anhöriga hade redan fått information av läkaren om att läget var skört. Vi var beredda på att hans tillstånd kunde vända och ta slut. Inga mer åtgärder i så fall annat än lindrande medicin och gott omhändertagande. Jag gick in till mannen. Han mådde som förut. Ingen anledning till panik. Än.
TISDAG 7 APRIL: Känslan av att cykla mot krig
Så var jag på väg till Södersjukhuset efter tre dagars ledighet där jag nyhetsknarkat det som kommit ut om corona. Staden var lugn. Det var inte jag. Sent kvällen innan hade jag tagit fram cykeln. Putsat av vinterns damm och smuts, pumpat däcken. Så där! Redo att skydda mig från corona. Cykelpremiären skulle ha kommit ändå, nu blev den lite tidigare än väntat.
Väl på cykeln hade en märklig surrealistisk känsla hunnit infinna sig. Känslan av att cykla mot krig. Jag vet inte om det var den kalla blåsten, men några tårar föll.
Framför Södersjukhuset var cykelparkeringen utrymd. Där får cyklar inte längre stå. I entrén stod vakter i gula jackor, en signal om att obehöriga inte har tillträde här. Sedan jag jobbade sist hade två covidavdelningar blivit fem. Morgonmötet med möjlighet till information missade jag tyvärr.
Tre olika nattsköterskor hade delat upp den patientgrupp som jag skulle ha hand om sinsemellan. Jag behövde få rapport av alla tre. De var slutkörda, hade inte riktigt hunnit med. Därav blev överlämningen sen.
Rutinerna på avdelningen är nya, eller finns det några? Det fungerar inte längre som förut. Vi försökte prata ihop oss om hur vi skulle lägga upp dagen, undersköterskan och jag. De tidsslukande bytena av skyddskläder med påföljande desinfektionsprocedur behöver minimeras. För att klara det får vi agera hantlangare åt varandra – assistera den som är inne på sal. Jag vet inte om vi lyckades så bra. Ingen av oss ville stå inne på ett patientrum utan öppet vädringsfönster. Under dagen hade blåsten utanför tilltagit. Det hade till och med kommit lite snö. Att stänga fönstret när vi ringer på hjälp för att få material satt ännu inte i ryggmärgen.
Otaliga gånger möttes den som assisterade inte bara av en öppnad dörr, utan också av blåst rakt i ansiktet. Ett luftsug med ett möjligt virusregn. Känslan inför att jobba så här under en oförutsägbar tid, kanske i månader, började driva mig till vansinne. Till slut var det dags att gå hem.
Utanför avdelningen hade en hög flyttlådor hunnit infinna sig. Varsågod, du kan också ta, sade avdelningens chef. Ok, vad är det här? Några vänliga själar hade levererat ingredienser till flera veganska maträtter. Perfekt, jag hade inte hunnit tänka på mat.
Lådan var ganska tung, och den fick precis plats på pakethållaren. Asfalten var något frusen, inte vågade jag cykla så här. Att rensa lungorna med frisk luft under en sakta promenad var ändå ganska skönt. Precis klockan 20 parkerade jag cykeln hemma.
Då plötsligt hördes ett klappande ljud. Applåder från balkongerna intill. Det var ganska fint. Det värmer att känna att det är många som står bakom oss.
MÅNDAG 6 APRIL: Så här ser vi ut till vardags nu
Det är så här vi ser ut. Sjuksköterskorna på Södersjukhuset. Visir, mask och plastförkläde är vår nya vardagsklädsel. Den senaste veckan har skyddsutrustningen varit ett stort samtalsämne.
Jag är en av dem som inte känner mig trygg. Jag vill ha mask av högsta kvalitet och plastförkläde med lång ärm. Det har vi inte. En del patienter med bekräftad eller misstänkt covid-19 hostar okontrollerat med full kraft. Hur kan någon med säkerhet veta när de smittsamma partiklarna sprids – så kallade aerosol?
Andra patienter har fått diarré. Avföring osar också. Skyddsutrustning ska vi hushålla med. Det har våra chefer berättat. På varje dörr till patientrummen hänger en matris. Vid vanligt vårdarbete med risk för stänk av kroppsvätskor mot ansiktet ska vi använda plastförkläde utan ärm, visir eller skyddsglasögon och så kallat kirurgiskt munskydd IIR samt handskar. Vad betyder IIR? Ger det tillräckligt skydd? Bara vid mer avancerat arbete direkt med en patients luftvägar ska vi använda de högt säkerhetsklassade andningsskydden. Sprita, sprita, sprita tycks vara det mest förordade försvaret. Händer och underarmar spritas grundligt innan vårdarbete och efter varje litet delmoment i avklädningen av skyddsutrustningen. På det sättet kan vi låta bli att sprida smitta till ytor och att virus genom beröring sedan når ögon, näsa eller mun.
Men en ännu högre smittrisk borde väl ändå vara att andas in virusen direkt..? Vissa kollegor tycks ta situationen med ro. De vill inte ta ut något illavarslande i förskott. Än så länge har vi skyddsmaterial även om vi inte alltid ska använda den typ som många av oss vill. På veckans luncher och efter arbetsdagens slut har samtal om skyddsutrustningen dominerat. Det finns oro för att smitta sin familj. På lördagsmorgonen klockan 5.47 fick jag meddelande på messenger. Vi konstaterade att vi får göra så gott vi kan. Räcker det?
Dagboken uppdateras regelbundet
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.