Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

Livet går vidare för 40-talisterna

I lördags stod det plötsligt väldigt klart för oss att vi hade skiftat generation. Att vi inte var unga längre hade vi nog förstått ett bra tag. Men nu förstod vi att vi inte bara hade ungdomen bakom oss utan döden framför oss.

Plötsligt fattade vi att det nu var vi som var “de äldre”, de rynkiga, de aningen stelbenta, de lomhörda som noga valde plats i kyrkan med tanke på den nyckfulla akustiken – ja, nu tillhörde vi den generation som inte längre behöver anordna begravningar.

Nu är det vi som begravs.

Litet överdrivet är det kanske att påstå detta när man bara är 57. Men inte så mycket. I varje fall kändes det absolut inte som någon överdrift i lördags.

Ovigt hade vi kravlat oss ut ur våra bilar och vandrat i den iskalla blåsten över Ingå kyrkogård. Oförstående fäste vi blickarna på den enkla vita kistan i kyrkans kor. Oförmögna att fatta tittade vi på varandra: Seppi var död.

Seppi – Johan von Bonsdorff – var en av de absoluta centralgestalterna i den unga sextiotalsvänster som även i Finland reagerade mot nykolonialism och industriländernas utsugning av Tredje världens fattiga. I motsats till så många andra förblev Seppi sin ungdoms idévärd trogen och arbetade till sista dagen i sitt liv med internationell politik med tonvikt på solidaritet.

Han var akademiskt skolad journalist till yrket och blev med åren brett respekterad för sin professionalism och sina enorma kunskaper. Men samtidigt var han för alla oss lätt vingbrutna kråkor som satt där i kyrkan själva sinnebilden för de unga skäggen, de som vågade och ville så mycket de där decennierna för länge sedan när vi skulle förändra världen.

Han hade förekommit på bild i tidningen simmande tillsammans med Fidel Castro, han hade skrivit artiklar om Vietnam i den finlandssvenska eftermiddagstidningen Nya Pressen, artiklar som renderade honom sparken.

Det var hans far som sparkade honom. Hans far var chefredaktör. Hans farfar var biskop. Själv simmade han med Fidel Castro. Det var flott.

Han var 61 år, såg betydligt yngre ut. Han hade nyss startat sitt nya liv tillsammans med sin hustru sedan 37 år, ett liv i en nybyggd villa i skärgården, en villa han hade planerat själv i minsta detalj.

Hans hjärta bara stannade – utan förvarning – i simbassängen i Ekenäs där han simmade som vanligt. Ingen återupplivning gav minsta resultat. Han tvärdog.

Vi var en oerhörd massa människor där i kyrkan. Många var unga men framför allt var det denna vår särskilda generation som samlades, den vars identitet stavades ungdom, radikalism och begåvning. Vi samlades i vantro och sorg.

Vi gick upp med våra blommor, litet stolpande som sagt var. Vi vände våra ansikten mot varandra och fann att vi inte alltid kände igen oss. Vi var ju rätt skrynkliga under huvuddukarna och inuti palestinasjalarna.

Och så stod det då alldeles klart att vi är där nu, i den ålderskategori som om och om och om igen samlas just på det här sättet.

Vi gick ut i vårsolen som fortfarande blåste kall. Livet går vidare, försökte vi väl säga oss fast nu var vi inte längre riktigt säkra. Jo, ett tag gör det väl det?

Med dagens medellivslängd anses man dö ung när man dör vid 61. De flesta i vår fyrtiotalsgeneration ska väl hänga med ett tag till.

Ändå undrar jag där jag går mot bilarna, sorgklädd bland mina sorgklädda jämnåriga, om det var något annat än den trygga uppväxten vi fick i dopgåva, vi fyrtiotalister, uppväxten som borgade för energin, drömmarna och radikalismen.

Tänk om vi också fick ett förslitande livsmönster, ett ohälsosamt överflöd av allt inklusive överhöga krav på oss själva? Har vi bidragit till att skapa en ny skön värld som kan förse oss med vad som helst inklusive dödliga vällevnadssjukdomar och cancer som emanerar ur miljöförstörelse.

Statistiken visar att livslängden ökar i våra nordiska länder. Men ingen statistik i världen kan garantera någonting om just fyrtiotalisternas livslängd, fyrtiotalisterna som generellt sett föddes med en gräddig silversked i munnen.

Nej, varför skulle statistiken göra ett hopp just vid fyrtiotalisterna säger jag mig och stiger in i min bil.

Vi ses, ropar några till varandra.

Jo, det gör vi nog. I någon bemärkelse.

Följ ämnen i artikeln