Monarkin fyller vårt behov av drömvärld
Jag minns en bild i svensk press för cirka femton år sedan på vilken Nordens statschefer stod uppradade - tre monarker och två presidenter.
En enda i sällskapet utmärkte sig genom att se otvetydigt majestätisk ut. Det var Finlands president Mauno Koivisto, snickarson från Åbo.
Den andra presidenten, Vigdis Finnbogadottir från Island, akademiker och teaterdirektör, matchade honom hyfsat. Resten av sällskapet hade en så alldaglig apparition att man knappast hade lagt märke till dem i ett större sällskap om man inte vetat vilka de var.
Absolut inget ont i det sist nämnda. Men bilden faller mig i hågen som en illustration till det snurriga i monarkin som företeelse. De utvalda är föga utvalda, i varje fall om man ser till "näsans ställning" som vi brukar säga i Finland.
Aftonbladets ledarsida har tagit upp en diskussion om monarkins vara eller icke vara och det brukar man göra då och då på landets ledarsidor när det är långhelg. Det är lätt att hålla med ledarskribenternas alla argument mot ett statsskick med tron och krona som går i arv.
Varför ska somliga födas till position och rikedomar av väldiga mått i ett samhälle som för övrigt kallar sig demokrati? Varför ska människor som knappast är utrustade med en enda anmärkningsvärd egenskap och som inte heller uträttar något av exceptionellt värde omges med ett vördnadsfullt protokoll och tilltalas Ers Majestät eller i tredje person?
Det finns inga bra argument till försvar för monarkin, i varje fall inte för monarkin i Sverige.
Och ändå består den! Sekel efter sekel, generation efter generation, decennium efter decennium! Ja, i dag är det, i motsats till hur det stod till för hundra år sedan, ingen seriös politiker eller politisk rörelse som är beredd att begå harakiri genom att föreslå att kronprinsessan Victoria aldrig ska beträda tronen och att monarkin ska läggas i graven med nuvarande kungen. Ett sådant förslag skulle bli utbuat av en stor majoritet av det svenska folket och det är den omständigheten som är den intressanta i debatten om kungahuset.
Visst kan man ägna sig åt litet folkförakt och kalla människor dumma när de försvarar monarkin eller man kan beklaga sig över den konservativa traditionsbundenheten i svenska hjärtans djup men jag tror ändå att det kan vara värt ett försök att tränga in i de kungatrognas motiv för där finns människokännedom att hämta.
Först och främst tror jag att människor faktiskt inte upplever kungahuset som en exponent för ojämlikheten i samhället.
Kungahuset är en institution som bär upp en tradition i Sverige, en tradition som allt mer fiktionaliseras till en nationell saga och ritual.
Kungahuset är i dag inte en produkt av fördelningsmekanismer i samhället som berikar somliga och utarmar andra. Ojämlikhet som uppstått genom sådana mekanismer har folk svårt att fördra. Kungahuset är emellertid något annat. Det är en relik från gången tid som bär upp delar av nationens kollektiva minne och det är många människor beredda att offra en slant för.
Det är riktigt som ledarsidan skriver att kungahuset har drag av dokusåpa och även om jag inte förstår poängen med dokusåpor så vet jag att de flesta människor har en liten voyeur inom sig och de kungliga som både lever i en vanlig värld och i en exklusiv värld lånar sig till många jämförelser och projektioner.
Vi människor är irrationella. Det logiska och rationella vore förstås att människor som tvingas vända på slanten till vardags tog avstånd från dem som lever i kristallkronornas sken men så är det inte.
Många vill lysa upp sin egen gråmelerade tillvaro med att kika in i slott och herresäten och rentav inbilla sig att där bor en beundransvärd nobless.
En monark och hans familj kan ha betydligt större förutsättningar att tillfredsställa detta behov av drömvärld än en vald president för han är litet overklig och därmed möjlig att drömma om medan en politiker som statschef är reell med sin karriär, sin renommé, sin slingriga väg till presidentposten.
När väl detta är sagt vill jag framhålla att jag i princip naturligtvis är anhängare av republik.