Hörni, jag träffade Zlatan
Jag gick förbi nattklubben Sturecompagniet i går eftermiddag och upptäckte genast att något utöver det vanliga stod på. Jag har väl ett öga för sånt. I dörren till klubben stod en medelålders man i svenska fotbollslandslagets overall. Han stod med ena benet ute på gatan, spejade åt alla håll. När mannen konstaterat att kusten var klar så vinkade han mot den än så länge dolda mannen som stod alldeles innanför dörren. Och ut kom Zlatan. Overall-mannen hukade sig fram med sin vilda uppsyn och ledde vägen för Zlatan, som släntrade efter med blicken fäst på sin mobiltelefon. De satte sig i en svart Volvo med Svenska fotbollförbundets logga på och gjorde sig redo att köra i väg.
Och det var speciellt för mig, för jag har alltid sagt till mig själv att om jag någon gång får chansen så ska jag säga till Zlatan hur mycket jag beundrar honom. Jag har haft två möjligheter förut - ena gången såg jag honom på en restaurang på Strandvägen och andra gången vid parkleken i Humlegården - och missat båda. Jag har inte haft modet. Det är liksom FÖR stort.
Men nu fick jag alltså en tredje chans. Nu skulle jag ta den. Jag gick fram till bilen precis innan Zlatan hann stänga dörren och så sa jag: ”Ursäkta, Zlatan. Jag måste säga en sak. Du är grym. Du är otrolig.” Och Zlatan såg på mig och log sitt leende och så sa han: ”Tack, gubben.” Och så tittade han på mig någon sekund, som om han övervägde något och sa: ”Ska du med på en kopp kaffe?”
Jag trodde faktiskt inte att det var sant. Zlatan gick ur bilen, snäste av sin chaufför som försvann upp mot Sturegatan och vi satte oss på Scandic Anglais på Stureplan.
Zlatan drack latte, jag drack cappuccino. Och vi pratade. Jag ställde frågor och han svarade vänligt och han undrade hur det gick för min show, som han hade läst om. Det var en fin stund, nästan overklig. Efter 30 minuter var han tvungen att sticka och han sa att jag kunde gå med honom på vägen till hotellet på Karlavägen om jag ville. Och vi gick genom Humlegården, sparkade i lövhögarna och pratade. När vi skulle skiljas åt tittade han på mig, liksom synade mig, och sa: ”Fan, jag gillar dig.” Och så frågade han om jag skulle med upp på rummet och spela Playstation. Zlatan var PSG och jag var Lyon. Han krossade mig. Varje gång han gjorde mål reste han sig och ropade: ”OH YEAH!”
När vi skildes åt åter utanför hotellet, sent den mörka höstlördagen så bytte vi nummer och bestämde att vi skulle ses i Paris vad det led. Han hoppade in i sin bil och försvann. Och jag stod kvar utanför Sturecompagniet och tänkte: Vad synd att jag aldrig gick fram till honom, vad synd att inget av det där hände.