Det viktiga är att han är fast
MALMÖ. Han kom som en skugga om natten, och alltid stannade han i mörkret: ett buskage, en skogsdunge, en nedsläckt gata. Han stod i mörkret och sköt in i ljuset, och sedan försvann han igen, på en cykel säger åklagaren.
Jag skriver som om Peter Mangs redan är dömd och det känns inte som något stort vågspel. Åklagarna Solveig Wollstad och Håkan Larsson presenterar en lång katalog av bevis.
Kulor som passar ihop med någon av de tre piporna till Mangs pistol av märket Glock, patronhylsor som passar till pistolens utkast, de berättar om omständigheter som onekligen är besvärande, till exempel att Mangs kartlade personer som blev beskjutna.
Den bleke 40-åringen ser ner i bordet, tittar ibland på den tomma stolen bredvid sig, låter fingertopparna trumma mot varandra. Han gungar med huvudet som om han lyssnar på musik bara han kan höra. Någon gång reagerar han på vad åklagaren säger, han lutar sig fram och gör en anteckning.
Peter Mangs är en tunn karl som ser ut att ha krympt i sin alldeles för stora vit skjorta. Halsen är lång och mager, som en fågels.
Han trivdes i skuggan. Åklagaren berättar om hans många avbrutna utbildningar och praktikplatser. Han hade fast anställning på ett laboratorium och gjorde upp med arbetsgivaren om att få börja en halvtimme tidigare så att han slapp möta sina kolleger. Han arbetade med hörlurar på sig för att hålla all kontakt borta.
Sedan slutade Peter Mangs även där.
Åklagarnas genomgång är sövande. Brotten är så många. Mord så långt tillbaka som juni 2003. Mordförsök. Det stora blandas med det triviala. Malmö kommunala bostadsbolag kräver ersättning för sönderskjutna rutor och skador i väggar.
Peter Mangs har erkänt, det är det enda han medger, att han skjutit skott genom två plåtskyltar också. Kommunen kräver ersättning.
Det är ett av de viktigaste terroristmålen i svensk historia och åklagarna har sagt att de inte vet vilka motiv Mangs hade. Det är inte viktigt, det väsentliga är bevisningen, att han nu är fast.
Peter Mangs höll sig för sig själv men han var inte ensam. Han är en av alla dessa frustrerade, hatiska, män som finns över hela kontinenten, från Grekland i söder till Sverige och Norge i norr.
Det kan jag skriva trots att han inte är dömd. Det kan jag skriva utifrån hans vapenintresse, hans uppenbara våldsfixering, hans främlingskap inför samhället, hans prenumeration på tidskriften ”Nationell i dag”.
Något stort och mycket farligt sker i Sverige, i Norge, i Europa.
Men i sal sju i Malmö tingsrätt blir rörelsen i skuggorna en fråga om teknikaliteter, och det är som det ska vara i ett rättssamhälle.
Journalisterna kämpar mot sömnen i den syrefattiga luften.
Ett målsägandebiträde nickar till. En nämndeman kväver en gäspning.