”Tack så mycket för att du snodde min plånbok”
Snö och slask, växthuseffekt, knark och krig. Ibland kan jag känna mig så hopplös, ska livet verkligan vara så här deppigt?
Jag var på stationen i Göteborg, jag skulle ta tåget till Stockholm. Det var förra lördagen. X2000-tåget stod inne, men med stängda dörrar. Folk stod otåligt och väntade, snorade och frös. Jag var trött, seg och lite irriterad. För mycket negativt. Jag blev nästan omkullknuffad på väg ombord.
Hostad i nacken, trampad på tårna. Jävla människor. Jag vinglade fram i gången med mina klackar och tunga väskor. Jag hittade min plats. Den stora resväskan hamnade så där himla olägligt i mitten av gången. Famlade och fumlade med vantar, halsduk, handväska och biljett.
Det är då det händer, det oväntade. Tåget står fortfarande stilla. Från ingenstans dyker han upp, som en räddare i nöden på sin vita springare. Utan ett ord krånglar han sig snabbt rakt fram till mig, tar tag i min tunga väska och trycker upp den på bagagehyllan ovanför min plats och försvinner lika snabbt därifrån. Utan ett ord. Jag står förvirrad. Jobbar han här, är han en väsk-undsättare? Är han anställd för att ge såna som mig lite hopp om mänskligheten? ”Tack så mycket!” Ropar jag efter honom in i vagnen.
Han bara hjälpte till, utan ett ord, inte ens ett tack ville han ha, en sån fin och osjälvisk varelse. Jag sätter mig tillrätta, lite ljusare, lite gladare nu. Ett skevt leende letar sig fram i mitt trötta ansikte. Jag lutar mig tillbaks och försöker hitta lite sömn.
Får upp en bild: varför vinglade han till så konstigt när han lyfte upp väskan i luften på väg upp på hyllan? Jag slår bort det, vill stanna i det ljusa.
”Då var det biljetten, tack!”, ropar konduktören plötsligt. Jag rycker till, sätter mig upp, hittar handväskan. Just det, leg ska man visa nu för tiden med. Det är bara det att jag inte kan visa det. Det ligger nämligen i min plånbok som nu är borta! Försvunnen.
STULEN!
Resten av resan spenderar jag mellan två vagnar i telefon med bank, transport-styrelse och polis. I samtal med en trevlig poliskvinna inser jag att mannen och hans medhjälpare måste ha gått på tåget längst ut på perrongen och sen så fort som möjligt tagit sig igenom det i jakt efter personer som mig. Förvirrade, med för mycket saker och halvöppen handväska.
Den ene lyfte upp min resväska, vinglade till sig min uppmärksamhet så att den andre snyggt och obemärkt kunde nappa åt sig min nya fina aprikos plånbok med alla mina tusen kort, pengar och viktiga kvitton.
Så kan det gå.
Jag grät en skvätt där i kupén. Hur kan nån vara så jävla taskig mot mig? Och just en så här skör och svart dag som denna dessutom?
Och tänk att jag skrek ”tack så mycket ” efter honom.
Så ironiskt: Tack som fan för att du snodde min plånbok, liksom.