Ingen går till polisen – varken i förorten eller innerstan
Den svenska gängkriminaliteten skildras ofta genom de grövsta brotten.
Men kanske är det i vardagen som den påverkar oss mest.
Utvisningar. Böter.
Första gången begreppen förklarades för mig förstod jag ingenting. En person hade blivit ”utvisad” från Stockholmsförorten han växt upp i.
Utvisad? Jag skrattade till.
Det här är ingen fotbollsmatch, sa jag till den unga mannen som berättade.
Vi hade träffats nära ett förortscentrum för att prata. Det var en intervju för en kommande bok. Men jag fastnade på utvisningarna.
Det är inte gängmedlemmar som bestämmer var människor får vara, fortsatte jag. Det är inte tonåringar i mjukisar som styr på det här torget. När jag kom igång med lite grundläggande info om stadsdelsförvaltningar och kommunfullmäktige var det mannen framför mig som började skratta.
Du och jag lever nog i lite olika världar, sa han.
Personen som ”utvisats” hade, enligt någon i det lokala gänget, begått ett mindre misstag. Om han kom tillbaka till kvarteren skulle han misshandlas, eller värre. Han och hans familj skulle få ”böta”. Hundratusentals kronor. Summor som kunde dubbleras utan synbar anledning.
Vad skulle du själv gjort?
Gått till polisen, sa jag. Anmält.
Skrattandet fortsatte. Det finns inte på kartan. Det blir bara mer våld. Fler hot. Tänk på att du och din familj bor nära de här personerna, förklarade den unga mannen. Ni ser gängmedlemmarna varje dag. Ni har växt upp tillsammans. Kanske gått i samma klass. Polisen, de kommer utifrån. De där kommunfullmäktige ser vi aldrig.
Det här samtalet skedde för ungefär tio år sedan. Men sånt här har pågått i generationer, sa mannen.
Den som följer nyheterna om gängkriminalitet idag hör mest om de grövsta brotten.
Som skjutningar och sprängningar i ytterligare en konflikt mellan två nätverk. Efter några veckors rapportering kan allt börja kännas som ett slags sportevenemang från helvetet. Men också som något främmande. Händelser så hemska och våld så grovt att det känns mer som en film än som en vanlig dag i ditt liv.
Vardagen hittar man i stället i reportage som de Linda Hjertén skriver, om familjer som pressas på pengar av lokala gäng. Här syns hur kriminaliteten griper in lite var som helst. Den finns vid köksbordet en vanlig tisdag.
Hit når sällan debatter om straffskärpningar och lagändringar, om visitationszoner eller anonyma vittnen. Här finns bara en akut situation och frågan om hur den ska hanteras.
En familj börjar betala av sina påhittade skulder.
En son försöker lösa ut hoten mot familjen genom att begå ett grovt brott och därmed kvitta sin skuld till gänget. I dag skickar mamman och systern brev till honom i fängelset. De hoppas att skulden i alla fall är löst nu.
Av rapporteringen om gängkriminaliteten har vi också lärt oss att den ofta existerar i de geografiska områden som polisen kallar för ”utsatta”.
På ett sätt stämmer det ju – på platser där resten av samhället dragit sig undan har alternativa maktstrukturer lättare att få fäste.
Men i dag ser vi också hur lätt den här sortens kriminalitet rör sig över samhällsgränser, både geografiska och klassmässiga.
Mamman i ett av Linda Hjerténs reportage beskriver sin familj som ”en välbärgad medelklassfamilj i Stockholms innerstad.”
Hon betalar hundratusentals kronor till ”småungar” för att skydda sin son från våld.
Och hon ringar själv in problemets eventuella storlek i sin intervju.
Det så kallade ”mörkertalet” som polisen brukar tala om - brotten som sker men aldrig anmäls.
”Jag tänker på de som lever i utsatta områden och inte kan språket, vad händer dem när deras barn råkar ut för samma sak, det måste vara ännu värre,” säger mamman.
”Men inte ens jag, som är svensk och välutbildad, hittar någon tydlig hjälp att få.”