Människor som inte kan sörja kan ofta hata
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte " ty sorgen är / obotlig den går aldrig över
Därav dess styrka och bördighet för det / som ännu inte förstörts inne i oss."
Biskop Caroline Krook hade letat fram Claes Anderssons underbara dikt om sorgen till sin predikan i Storkyrkan i Stockholm den där kvällen den 11 september 2003 då vi ännu bara trevade efter innebörden i det vi hade vetat några timmar, nämligen att Anna Lindh var död.
Själv befann jag mig dessa brittsommardagar, då smärtan och vantron sänkte sig svart över Sverige, i Tammerfors i Finland. Jag skulle spela in ett tv-program på finska, ett samtal om skapandets kraft och ofta hutlösa pris. Med mig i studion hade jag poeten, pianisten och psykiatern Claes Andersson, på nittiotalet kulturminister i Finland och några år nordisk kollega med Anna Lindh.
När vi möttes på tåget till Tammerfors hade vi båda ett kort ögonblick övervägt att ställa in. Vi var starkt berörda av tragedin i Sverige och det kändes bara onödigt att sätta sig i en tv-studio och prata om konstnärer som super ihjäl sig. Men vi beslöt att fullfölja, att ty oss till vårt värv och till orden, de ord som kom för oss.
Mitt i inspelningen fick Claes Andersson uppgiften från Stockholm att hans dikt från 1984 hade lästs i Storkyrkan. Han kommenterade det inte men vi mindes båda dikten. Och plötsligt gled samtalet över på en nytt spår. Vi började tala om mötet med det till synes outhärdliga som ofta är skapandets förutsättning och livgivande gnista. Vi talade helt enkelt om sorgens bördighet i våra hjärtan.
Låt mig citera litet till ur dikten Caroline Krook läste för dem som kämpande med tårarna samlades i Storkyrkan för knappa två veckor sedan.
"Den som inte har sorgen har intet / Den som inte har sorgen kan ta sig till / med vad som helst! Med vad som helst! / Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting, aldrig ägt någonting."
Ja, människor som inte kan sörja kan bli väldigt destruktiva. Människor som inte kan sörja måste förneka sina förluster och tillkortakommanden, de måste kämpa, gå till anfall, deformera sig och deformera verkligheten för att slippa konfronteras med det de oåterkalleligen har förlorat. Eller aldrig ägt.
Människor som inte kan sörja kan dessvärre ofta hata. Riktningslöst och utan synbar anledning.
Jag frågar mig hur den människa ser ut inuti som med skarpslipad morakniv ger sig på en späd, försvarslös kvinna, en mamma till två små pojkar, och som vrider om i hennes veka liv så att hon är bortom räddning inom loppet av några minuter.
Vi vet inte hur Anna Lindhs mördare ser ut vare sig inuti eller utanpå men vi vet att människor som dödar med kniv ofta gör det i ett anfall av personligare raseri än det som brukar härja i bröstet på prickskyttar och revolvermän.
Vadan detta raseri, detta personliga hat mot ljuset i en blick, glädjen i ett leende, trosvissheten i ett tonfall? Vad hade den mannen saknat, aldrig förlorat, aldrig ägt och än mindre sörjt? I varje fall var det något som fick honom att ta sig till med vad som helst. Precis vad som helst.
Sorgen är till sitt väsen en relation, ett utflöde av det djupt sociala hos oss människor. Sorgen är släkt med samvetet och med medkänslan. Sorgen är också ömhet och ödmjukhet, den är en visshet om hur mycket som är du i mig och jag i dig och hur ömtålig tillvaron därför är, hur snabbt i grunden och för evigt förändrad.
Sedan århundraden har vår västerländska civilisation varit i färd med att göra sig av med sin ödmjukhet. Dagens USA-ledda västerland är väl sturskare, egenmäktigare och mer självförhärligande är någonsin.
I en sådan civilisation är det många som har förlorat sorgen. De har bara raseriet att tillgå när livet visar sig från sin mindre behagliga sida och det hatar för en krans och blomma, som Nils Ferlin skrev.