Saknaden är mitt sinnes arvedel
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
E
ftersom jag antar att Aftonbladets läsekrets är ungefär lika trött på Mona Sahlin och hennes privata slarv som jag och avfärdar statsministerns besked att hon får sitta kvar med en gäspning, skriver jag en krönika om något helt annat, nämligen om saknad.
Den i Sverige välkända finska författarinnan Eeva Kilpi - författare till en brutal prosadikt som tillhör mina absoluta favoriter:
"Kärleksbreven sänder jag dig härmed åter / guldringarna och diamanterna behåller jag av känsloskäl"
- har i en intervju i en finsk tidning talat om hur hennes liv har präglats av saknad.
Eeva Kilpi är född i det finska Karelen som definitivt gick förlorat till dåvarande Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Som så många andra evakuerades Kilpi och hennes familj från trakterna där barn de lekt och fick finna sig ett nytt hem i det Finland som återstod när fred äntligen slöts.
Det är helt säkert en upplevelse som för alltid lämnar spår i livets smak av sött och salt, att slitas upp med rötterna från den mylla i vilken man hör hemma och planteras om någon annanstans utan reellt hopp om att någonsin få återvända till eller ens återse barndomslanden. Därom kan varenda flykting vittna.
Eeva Kilpi konstaterar, 73 år gammal, att det är först i backspegeln hon riktigt fattar hur starkt hennes livs grundstämning kom att präglas just av saknad. När hon påpekar det finner jag till min förvåning att jag känner väl igen mig i hennes ord! Förvåning därför att jag ju inte har behövt fly någonstans!
Jag har för all del bytt hemstad och land, men fullt frivilligt och vägen "hem", vad jag nu än betraktar som hem, är inte lång. Man kan pendla om man vill.
Ändå slår det mig att jag är en saknande människa eller en människa med väldiga svårigheter att separera från det som är. Jag får alltid så ledsamt.
Just nu har jag svårt för att separera från julen - jag tycker mycket om julen fast jag inte riktigt vet varför.
Där andra människor hurtigt klär av julgranen, städar undan adventsstakarna och glatt sätter sig att vänta på våren försöker jag hålla liv i den sista hyacinten och låtsas att julbordsduken inte är så fläckig som den faktiskt är.
När jag ska resa någonstans gläder jag mig inte i förväg för jag tycker att det är vedervärdigt att åka hemifrån. Å andra sidan behöver jag inte bo många dagar i någon dragig villa på Lanzarote för att inför avfärden med vemod tänka att det här köket kommer jag säkert aldrig att laga mat i igen.
När hägg, syrener och liljekonvaljer har blommat ut sörjer jag våren i stället för att glädja mig åt sommaren och semestern men när jag sedan i slutet av juli ska åka från det ena sommarstället till det andra grämer jag mig över att "när jag kommer tillbaka hit börjar nätterna vara mörka".
Sådär håller jag på och jag kan undra varför.
Visst är vi människor i ganska stor utsträckning födda med olika livskänsla, vi har olika nära till olika stämningar precis som somliga är utåtriktade, temperamentsfulla och försedda med kort stubin medan andra är stillsamma, grubblande och till sitt väsen tålamodet självt.
Men jag är inte numera som äldre någon särskilt melankolisk person till min läggning. Jag har ganska lätt för skratt och råa skämt. Men ändå känner jag precis som Eeva Kilpi att saknaden är mitt sinnes arvedel.
Jag undrar om vi människor bär på något jag ville kalla för ett slags ursmärta eller ursorg och som kommer sig av att vi alla måste igenom en outhärdlig separation när vi föds - separationen från den symbiotiska och oceaniska gemenskapen med vår mor när vi ligger i hennes mage. Jag undrar om den glömda smärtan förblir en omedveten grogrund för lätt väckt djup saknad - eller oro eller ångest - om vi mycket tidigt i vårt liv gör förluster som vi inte är mogna att bära?
Jag förlorade inte myllan där mina rötter rotat sig men jag var ett för tidigt fött barn som mamma knappt fick röra och först i sen medelålder tycker jag mig verkligen konkret minnas den totala paniken och förtvivlan jag erfor när jag i treårsåldern förstod att min dyrkade barnsköterska hade flyttat.
När Eeva Kilpi talar om saknaden som styrt hennes liv sedan barndomslandet gick för alltid förlorat, kan jag känna att jag förlorade något motsvarande: Tidigt förlorade jag förvissningen om att efter separation följer återseende.