Skandal att polisen försöker manipulera mordvittne
Att poliser försöker förmå ett vittne att säga ”rätt” saker i en mordutredning är oerhört.
Jag har svårt att se att det över huvud taget går att fälla den misstänkte efter att detta har blivit känt.
200 sekunder: Informatören Del 2Aftonbladets 200 sekunder har i ett par inslag berättat om polisens informatör ”Erik”, en man med gedigen kriminell bakgrund som ville ta sig ur sitt eländiga liv och därför bytte sida.
Inte nog med att en polis pratade bredvid mun och informatörens identitet därmed blev känd, vilket har lett till att mannen nu lever på hemlig ort med ett mordhot hängande över sig och en ständig oro över att hans familj ska bli skadad.
I dag avslöjar mina kollegor att ett par överambitiösa poliser som inte tycks hålla rättsstatens ideal högt har försökt guida Erik att säga rätt saker i en mordutredning.
Denna polisiära insats skedde efter att tingsrätten friade en person för att ha skjutit ihjäl en man med sju skott i en skog utanför Eskilstuna sommaren 2018.
Det var en för den tilltalade generös dom. Dennes dna fanns på mordvapnet. Hans telefon har använts till att ringa offret samma kväll som mordet skedde.
Han har dessutom lämnat en diffus och undanglidande berättelse om sina förehavanden det aktuella dygnet.
Eskilstuna tingsrätt har i och för sig rätt i att det inte finns direkt bevisning som binder den misstänkte vid mordet, men jag håller inte med om att det finns ”ett betydande utrymme för rimligt tvivel” i skuldfrågan.
Åklagare Anna Asklöf bestämde sig raskt för att överklaga och inför rundan i hovrätten satte sig utredare med Erik, som kände både den utpekade skytten och offret och som dessutom till sin kontakt inom polisen sagt att den misstänkte erkänt mordet för honom.
Vad poliserna inte visste var att deras informatör hade en bandspelare i strumpan. Allt spelades in.
Innan det formella förhöret inleddes hörs tydligt hur en polis berättar för Erik att de vill att mordet ska se planerat ut.
Det får inte se ut att vara ett impulsdåd, för då kanske gärningsmannen klarar sig undan med dråp.
Det är tragikomiskt att lyssna på detta försök till juridisk analys.
Visserligen kan ett impulsivt uppsåtligt dödande räknas som dråp, men att locka ut en människa i en skog och sätta skott efter skott i henne?
Det finns inte en domstol i Sverige som skulle klassificera brottet som någonting annat än mord.
Men det räcker inte med detta. Efter att det riktiga förhöret pågått ett tag är det dags för paus. Och dags för nytt försök till manipulation.
Den här gången får Erik veta att ”det vore guld” om det gick att knyta en medhjälpare till mordet.
Instruktionen är detaljerad: det är viktigt att figur nummer två inte görs till skytt utan endast har haft en mindre central roll i avrättningen.
Utredarna vet exakt vad de sysslar med. Vi hör dem förklara att de först ska ställa frågor om annat, för att det inte ska bli ”uppenbart” att alla inblandade har pratat ihop sig.
Det här sorgliga skådespelet väcker onekligen frågor.
Polisens arbete med informatörer har sedan decennier utförts i en dunkel gråzon där insynen är obefintlig och frågor aldrig får svar.
Mer än en gång har det visat sig att inte ens åklagaren har känt till var polisen har fiskat upp ett eller annat viktigt bevis. Domstolar har förts bakom ljuset.
Hur många riggade rättegångar har det hållits i Sverige genom åren?
Frågan är lika obehaglig som omöjlig att få besvarad.
Och vad hade hänt om Erik gått med på polisens önskemål i stället för att avslöja eländet?
Ett nytt vittne med viktig information hade mycket väl kunnat vara den pusselbit som behövdes.
Advokat Jacob Asp, ombud för den åtalade mannen, ska i dag begära att förhandlingen i hovrätten, som skulle starta nästa vecka, skjuts upp.
Det hade närmast varit tjänstefel för en försvarare att inte agera på det sättet.
Jag har svårt att se att åklagaren kan nå framgång i målet efter Aftonbladets avslöjande.
Polisen har en skyldighet att utreda opartiskt och neutralt. Tilltron är i detta fall förbrukad.
Möjligen har utredare rent av begått brott. Den frågan bör, om inte annat så för Polismyndighetens trovärdighets skull, utredas noggrant.
Det här fallet hade kunnat sluta med fällande dom och livstids fängelse.
Nu kan polisiär kreativitet av mindre imponerande slag i stället få följden att en mördare går fri.
Skandal är ett missbrukat substantiv, det använts numera om allt möjligt strunt.
Men det är också ett ord som i vissa fall har sin relevans.
