Låt väljarna ta ställning till nya EU-grundlagen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Professor Olof Ruin, nestorn bland statskunskapsexperter i Sverige, föreslog i en debattartikel i förra veckan att Sveriges regering och riksdag ska vänta med att fatta beslut om EU:s grundlag till efter valet 2006.
Låt Sveriges folk ta ställning till det framtida EU i samband med en ordinarie valrörelse, i ett ordinarie riksdagsval. Det är den självklara demokratiska proceduren för detta ärende som ju till sitt väsen är en viktig del av allmän svensk politik, menar Ruin.
Att Sveriges ställningstagande i frågan därmed försenas med ett år i förhållande till den tidtabell EU har lagt fast, gör ingenting framhåller Ruin. Schemat kommer ändå inte att hålla med alla folkomröstningar som ska avverkas i diverse länder.
Professor Ruins tanke är så förnuftig att den nästan ter sig självklar. Ändå tror jag inte att det kommer att bli som han förslår. Tyvärr.
Svenska politiker har sedan flera decennier tillbaka haft en förkärlek för att försöka lyfta ut brännande politiska avgöranden ur de ordinarie valrörelserna om de till sin karaktär har varit blockutmanande. Med det sistnämnda avser jag frågor som exempelvis kärnkraften och andra där traditionell politisk tillhörighet inte spelar någon roll för hur väljarna tar ställning just i den frågan, något som gör deras röstningsbeteende högst oförutsägbart.
Så ser det också ut att gå med EU-författningen. Regeringen och en överväldigande majoritet i riksdagen har för avsikt att besluta om Sveriges inställning på hösten 2005, några månader innan nästa valrörelse går upp på högvarv. Partierna inbillar sig att en bred och djup allmän debatt om EU:s konstitution ska gå att initiera inför avgörandet och sålunda ska beslutet få erforderlig demokratisk legitimitet utan att ha kommit åt att störa väljarnas val ifråga om regeringsmakten.
Personligen har jag svårt att föreställa mig hur ett livligt intresse för EU:s författning ska gå att snyta ur näsan då möjligheter för medborgarna att påverka frågan saknas med gällande beslutsordning. Till yttermera visso tror jag att den knöliga och heta EU-potatisen inte alls försvinner ur valrörelsen fast man försöker fösa undan den. I stället kommer den att ligga där och glöda och svärta debatten med en annorlunda sot, med giftiga påståenden om att väljarna har lurats på hela EU-författningen. Det är inte bra för EU och inte heller för den svenska demokratin.
Det var 1979, då kärnkraften hade kontaminerat hela det svenska politiska livet med sina oberäkneliga lidelser, som hela det politiska etablissemanget i Sverige begick sitt svek mot den parlamentariska demokratin. Ett valår bestämde man att lyfta ut kärnkraften ur valet och anordna en folkomröstning i stället.
Vi lever med de politiska sviterna av den manövern fortfarande. Fortfarande förefaller en rationell energipolitik att vara svår att uppnå för svenska politiker. Folkomröstningen deformerade en gång för alla de politiska perspektiven på energiförsörjningens villkor och olika dilemman.
Anledningen till att socialdemokraterna till sist gick med på att arrangera folkomröstning om kärnkraften, något man i princip hade all anledning att vara emot, var förmodligen den att Olof Palme avskydde tanken att behöva förlora ytterligare en omröstning om regeringsmakten på den eländiga kärnkraften.
Nu förlorade Palme valet 1979 i varje fall och med kärnkraften blev det en enda röra. Men frestelsen att befria valrörelserna från de mångskiktade framtidsfrågorna, från dem som skapar oberäknelighet i väljarreaktionerna, tycks leva sitt eget liv i politikerhjärnornas taktikcentrum. Den verkar svår att motstå.
Det är gott och väl att de fem största av riksdagens sju partier har tackat nej till förslagen om att ordna folkomröstning om EU:s grundlag. Det är riksdagen med dess överblick över politikens olika fält och sakfrågors komplexa sammanhang som ska fatta det beslutet.
Nu återstår bara att politikerna utökar sin parlamentariska vidsyn med insikten om att det är fullt rimligt att EU-frågan spelar stor roll i det val som avgör regeringsmakten år 2006 - även om väljarna till äventyrs beter sig stökigt.