I dag är de rädda barnen fler än de var i går
Dagen efter bomberna – livet fortsätter som vanligt
BRYSSEL. Det kryper en flicka i ett hav av ljus, i hörnet av Boulevard Anspach och Rue Henri Maus.
Hon är långt från den enda i folkhavet, jag vet egentligen inte varför min blick fastnar på just henne.
Hon heter Anais. Hon är 10 år gammal. Hon bär en rosa tröja och grå mysbyxor.
I handen håller hon ännu ett ljus, berättar att de gamla hon först placerade som ett hjärta har börjat brinna upp. Hon har varit här i sex timmar.
Jag vet inte om vi har blivit härdade av alltför mycket terror det senaste året. Efter videoklipp när en polisman avrättas på gatan utanför Charlie Hebdos redaktion för ett drygt år sedan, eller när terrorister öppnade eld mitt under en konsert på Bataclán i Paris i höstas, är det nu dags att illustrera vad som pågår under ännu ett terrorangrepp, den här gången i Europas hjärta. Staden där vi alla ska mötas i en europeisk union.
Under de senaste timmarna har det spridits många bilder av skräcken här. En blodig kvinna på marken, kläderna avslitna, bara hennes behå kvar. En man med spik i bröstet. Död och förstörelse.
Sedan jag kom till Bryssel har jag sett delar av det som kablats ut. Avspärrningar, chock, poliser med vapen.
Men där jag står just nu, på Place de la Bourse, finns inget blod, ingen död.
Bara sorg och rädsla.
Och det är inte så bara.
Kanske är det därför flickan berör mig som hon gör, där hon kryper runt bland ljus. Hon kommer fram till mig, berättar hur hennes lärare fick ett samtal och dörrarna till klassrummet smälldes igen. Hur de satt blixtstilla i vad som kändes som evigheter innan deras föräldrar fick hämta dem. Hur hon fick reda på att hennes mammas snälla vän, en 36-årig kvinna från Peru, var död. Hon lutar sig fram viskar i mitt öra, så att inte hennes mamma ska höra, när hon berättar att hennes mamma åker den tunnelbanan varje dag, att hon inte vill att hennes mamma ska dö som sin vän. Att det är därför hon vill tända ljus, för att förhindra att det händer.
Jag tänker att kanske kan Anais illustrera det som hänt lika väl som en nedblodad människa. Kanske får hon dig att förstå. Kanske räcker det med vetskapen att en liten flicka inte var i skolan idag, som hon borde vara. Hon lekte inte, som hon borde göra. Istället var hon så rädd, så otrygg, så hotad att hon sitter nu, mitt på torget i sin egen hemstad, med ljus i handen i ett försök att på så sätt rädda sina mammas liv när modern ska till jobbet i morgon.
När du och jag vaknade den här morgonen fanns det uppskattningsvis 230 miljoner barn i världen som lever i krigsområden. Barn som sett saker som barnögon inte ska se. Barn som är rädda på kvällen, inte på grund av påhittade monster under sängen, utan som tvingats lära sig att det finns riktiga monster där ute som vill göra oskyldiga människor illa.
Idag är de rädda barnen fler än de var igår.
Så det är egentligen inte så märkligt att mina ögon dras till Anais, bland alla ögon i fokhavet.
Flickan framför mig är på sätt och vis terrorns mest viktiga ansikte.
Mer om terrorattackerna i Bryssel
LARMET: Det finns IS-tränade terrorister i Sverige
TERRORISTERNA BAKOM DÅDEN: Dödade, jagade, gripna
WOLFGANG HANSSON: Frestande att gå i IS fälla