Håll dig frisk, anställd och tät
I dessa bokmässetider. Vad tror ni om bästsäljaren ”Värdelös och hatad av alla (och på jobbet går det inte alls så bra)”? Martina Haag-chick lit – fast utan lyckligt slut. Ingen Bella-figur som stämplar sig fram i vardagen tills hon blir inlyft och upplyft och godkänd. The end innan boken ens har kommit igång, och sedan kan man göra en feel bad-film som uppföljare på det hela.
Det skulle i alla fall ligga mer i linje med det nya samhällsklimatet.
Svea AB och ”Management by fear”. Eller som det stod på förstasidan när jag slog upp morgontidningen häromdagen. Maria Crofts tipsar: ”Blir du sjuk eller arbetslös riskerar du att få problem. Försök spara 1 000 kronor i månaden och ha 50 000 kronor på banken.”
Ett toppentips tycker jag. Om ni inte har tänkt på det tidigare – se till att hålla er friska, anställda och täta. (Innan satsade alla på upplägget – sjuk, arbetslös och barskrapad.)
Hur som helst.
Alla ni som gillar framgångshistorier och Askunge-sagor i verkliga livet. I brist på feer och trollkarlar och ugglor och rosa hästar som kommer indansande från sidan och viftar med trollspön och svansar när tillvaron kör ihop sig. Hur skall vi ha det i verkligheten?
I den bästa av världar skulle förstås alla vara jätterika och jättefriska och jättekreativa – alldeles oavsett. Fasta heltidsjobb. Inte sjuka på riktigt. (Och förkylningar går att undvika med ett varmt underställ på vintern – som Fredrik Reinfeldt tipsar om i sin bok ”Det sovande folket”.) Och mer komplicerad än så får tillvaron aldrig bli.
Samtidigt så undrar jag.
Kommer ni till exempel ihåg när bandmedlemmar från Cardigans och Kent gick ut i tv-programmet Faktum för något år sedan. ”Jag kan lätt påstå att det är a-kassans förtjänst”, som Kents gitarrist Harri Mänty sa. Sedan berättade han att det var tack vare bidragen och a-kassan som det hade blivit något förstaalbum och någon karriär och någon framgång. En polare berättade om några kompisar som passade på att öppna en
reklambyrå när de stämplade för sisådär en 20 år sedan. I dag är det ett sådant där företag som vi skryter om när vi vill prata om hur bra det går för Sverige. Eller ta den här killen som jag träffade på en konferens förrförra helgen. Han var kommunalråd och ordförande i kommunstyrelsen och han sa ungefär samma sak. Som invandrare och nyanländ till Sverige var det bidrags-Sverige som gav honom chansen.
Och det var så länge sedan jag hörde det. Bidrag som något positivt.
När blev bidrags-Sverige ett ful-ord i stället för ett finord? När började vi se bidragstagare som parasiter som inte har några som helst planer på att skaffa sig själva några lyckliga slut?
När började vi tycka att bidrag är något som man bara skall få om man är anställd, frisk och fullt presterande (med den skillnaden att bidragen då kallas avdrag). Som någon slags omvänd behovsprövning. De som behöver det minst – skall få allra mest.
Är du frisk får du vara sjuk.
Har du pengar får du låna pengar.
Har du jobb får du vara arbetslös.
Annars blir du sedd som en parasit.
Så därför. Jag tänker komma med en vädjan.
Kliv ut och ge oss lite lyckliga slut. Alla ni som har heltidsstämplat och deltidsstämplat. Alla ni som har levt och överlevt på bidrag eller a-kassa under en tid för att sedan ta er upp igen. Alla ni som har tagit er över till andra sidan ... tack vare.
Jag tror att vi alla behöver påminna oss i dag. Bidrag och a-kassa behöver inte vara något man fastnar i. Bidrag och a-kassa kan vara något att stå på så att man inte behöver sjunka så djupt. En väg in, i stället för en väg ut.
Jag tror på det. Jag vill hellre ha lyckliga slut i verkligheten än i böcker och i filmer. Jag tror inte på feer och jag tror inte på talande ugglor.
Jag tror att magin är något som vi måste fixa själva.