Mammatidningarna är skrämmande

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-07-01

Sverige har ett feministiskt parti i EU-parlamentet. Och jag är så ledsen över att inte kunna vara odelat glad. Att inte oreserverat kunna se fram emot brandtal nu

i Almedalen, kring de ­kvinnofrågor som är i akut behov av uppmärksamhet och kamp.

Men den svenska feminismen är, som så ofta, kidnappad av en politisk falang.

Låt gå för det. Jag kan leva med önskedrömmar om gratis kollektivtrafik åt alla.

Men jag kan inte ta saker som den lika orealistiska viljan att rusta ner för­svaret, inlindad i argument som att vi kvinnor är mindre våldsbenägna.

Fint, må så vara. Bara en dåre önskar krig.

Men blott ännu större ­dårar (som dessutom aldrig kan ha öppnat en historiebok) tror att diktatorer och våldsverkare alltid kan ­stoppas med diplomati.

Man kan vara kvinna men ändå realist, i synnerhet i dessa djupt oroliga tider.

Det är skrämmande hur mammatidningarna handlar mer om ekologiska disk­trasor än om fred och krig i vår tid, och i våra barns framtid.

Så många tycks ta vår frihet och våra rättigheter för givna. När det i själva verket nu mer än någonsin behövs glödande hjärtan för att ­rädda dem.

FI kanske inte vill försvara Sverige eller Europa.

Men saker som abort­rätten? Vilken strid tänker man ta med katolska ­Spanien, Polen, Irland och Portugal om den?

Och vad med hedersmord och könsstympning? Eller den grymma könsapartheid som pågår i Saudiarabien? Tvångs­gifte? Barnbrudar? Flickorna som kidnappas i Nigeria?

Det är känsliga frågor, i en tid av infekterad debatt kring ­rasism och integration. Men rädsla får aldrig bli en ursäkt för att inte agera.

Hudfärg, ursprung eller religiös tillhörighet, i min adressbok får alla självklart vara med. Däremot har jag noll tolerans för intolerans, under vilken religiös och kulturell täckmantel ­förtrycket än kommer.

Att inte våga ta ställning, av feghet eller oförstånd, är kanske det största sveket av alla.

Gudrun Schymans åsikter är sällan ­mina. Men jag ­respekterar hennes skicklighet, driv och karisma.

Kvinnokampen behövs mer än ­någonsin och FI har en chans att ­spela en viktig roll.

Kommer man att ta den?