Alla vill veta vilka deras föräldrar är
Vissa dagar, då jag orienterat mig litet för mycket i dagens politiskt korrekta debatt, drabbas jag av något slags intellektuell primitivreaktion – jag börjar känna en farlig dragning till de mycket osofistikerade argumenten.
Det är säkert ett ålderstecken. När jag var ung blev jag alltid beskylld för att krångla till saker i onödan. Vid fyllda femtiosju börjar jag känna mig borttappad i en samhällsdebatt där man får finna sig i att bli totalt nonchalerad om ens invändningar är alltför enkla.
Ta detta med homosexuellas rätt att adoptera barn.
Alla upplysta människor som bestämt vänder sig mot all form av diskriminering på grund av kön, ras, sexuell läggning m m måste anse att homosexuella ska få prövas som adoptionsföräldrar jämlikt med heterosexuella par.
Om man då som jag hävdar att adoption, när allt kommer omkring, inte handlar om vuxnas rätt utan om barns, att barn faktiskt är en produkt av två kön och har rätt att få vara det även socialt därför att det är centralt för deras identitetsuppfattning, då är det ingen av de rättänkande som gitter svara.
Om man som Sven Britton och många andra säger att adoptivbarnen, som är utsatta från förut, råkar ut för ytterligare personlig belastning om de adopteras av homosexuella, vad händer då?
Jo, då får man till svar: ”ha-ha, ha-ha, för dig är det bara den gamla kärnfamiljen som gäller!!! Ja, tänk så urbota mossigt!”
Jag är mycket väl medveten om hur många helveten på jorden som flammat i kärnfamiljens hägn, och i hägnet av de flesta andra familjekonstellationer också när det velat sig så.
Ändå kan jag inte låta bli en enkel tanke: Vete sjutton om det ändå inte är bäst om barnen får växa upp med mamma och pappa? Alla kan inte få det, oerhört många kan inte få det och kan tveklöst klara sig hur bra som helst. Men om nu att vilja säga vad man tycker är eftersträvansvärt i vår kultur så håller jag en hacka på kärnfamiljen.
Låt mig ta ett annat exempel på komplicerade ting där invändningar avfärdas därför att de ter sig för fyrkantiga för den nya tidens friska galopp.
Av allt att döma kommer Sveriges lagstiftning när det gäller ägg- och spermiedonation att liberaliseras så att äggdonation blir tillåten i begränsad utsträckning.
Av den anledningen sitter lagstiftaren och funderar på hur föräldraskapet ska definieras ifall en kvinna har fött ett barn vars genetiska förälder hon själv inte är. Vid föräldraskap som blir till genom adoption eller spermadonation skiljer lagen mellan biologiska föräldrar och sociala föräldrar men här infinner sig en komplicerande komponent:
Att vänta och föda ett barn är ju att skänka barnet liv även biologiskt och då uppstår frågan vems biologiska barn det barn är som föds med hjälp av äggdonation: Är det den genetiska moderns eller den födande moderns? Därtill kommer den sociala modern som ju bör vara identisk med den födande, men gudarna ska veta att det inte alltid förblir så.
Nå, alla moderna människor som tycker att folk kan mixa ihop sina barn på det sätt de finner bäst anser att detta med moderskapet inte är något problem. De som tar på sig det sociala föräldraskapet är föräldrarna, precis som vid adoption och äggdonation.
Jo, men är det så säkert att barnen tycker att det är så okomplicerat när de en gång börjar fundera över ursprung och tillblivelse? Att de gör det vet vi, och att de gör det på ett helt annat sätt än vi på sextiotalet i vår oskuld föreställde oss vet vi också.
På sextiotalet inbillade vi oss att barnen föds som oskrivna blad vilka vi fyller med vår kärleksfulla piktur. Barnen ”kom till världen genom oss men de var inte våra” sjöngs det hurtigt i föräldraupprorets protestsånger.
I dag vet vi att det definitivt inte är så enkelt. Vi tänker livet igenom mycket på vems barn vi är.
Därför undrar jag om vi faktiskt ska gå in i naturens allra heligaste och mixtra med en av skapelsens hittills oifrågasatta axiom: däggdjurshonans ungar är hennes egna.
Men den invändningen är väl för osofistikerad?