Jean-Marie Le Pen är ett anfrätt gammalt lik

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

G

enant är väl ordet som först infinner sig, genant för Frankrike och fransmännen är resultatet av första omgången i presidentvalet.

Jean-Marie Le Pen är ett anfrätt gammalt lik ur en av den ärofulla nationens mindre välstädade garderober. Inte ens i sitt numera upputsade skick är han rolig att ha med i andra valomgångens fokuserande strålkastarljus, i varje fall inte för de fransmän som gärna förknippar sitt land med förfining och kultur.

Sist och slutligen fick Le Pen inte så väldigt mycket mer röster i detta presidentval än förra gången. Sjutton procent i förrgår mot femton för sex år sedan.

Problemet i dag är den djupa splittringen inom vänstern som ledde till att Lionel Jospins val kollapsade totalt. Att socialisternas kandidat och tillika den regerande premiärministern får mindre än 17 procent i ett presidentval tyder på någon form av allmän politisk upplösning i väljarkåren, en upplösning som innebär att man inte längre gitter tänka i politiska sammanhang, endast i politiska pratbubblor.

Nu undrar förstås vän av ordning: Vad gör EU? Borde inte EU reagera, som när österrikarna röstade på fel parti för tre år sedan?

Nå, för all del, fullt ut kan situationerna inte jämföras. I Österrike reagerade EU på en regeringsbildning, i Frankrike föreligger endast väljarnas val.

Men regeringsbildningen i Österrike byggde på valresultatet i ett demokratiskt val och EU:s sanktioner den gången riktade sig ytterst mot folkviljan. Finns det inte desto större skäl för EU att hota med någonting som det ännu återstår ett val och fransmännen kan kanske skrämmas till att skärpa sig?

I sanningens namn är väl inte risken för att Le Pen ska slå Chirac så stor, den sittande presidenten får av allt att döma en lättare finalomgång än han förtjänar. Men litet vapenskrammel borde väl kollegerna i EU-länderna ge ifrån sig, man hotade ju även Österrike innan Jörg Haiders parti tog säte i regeringen?

Nej, EU kommer inte att viska en stavelse om sanktioner mot Frankrike ens om Le Pen skulle bli vald till president, vilket han alltså inte blir. Inte ett knyst sa man ju när Berlusconi tog över regeringsmakten i Italien.

Frankrike och Italien är stora länder med stort inflytande och stora länder med stort inflytande hotar EU inte, bara små och mindre inflytelserika.

Nu har man ju i rättvisans namn slutat hota de små också. Danmarks ohyfsade regeringskoalition kunde tillträda utan att danska folket fick veta hut. Och risken är stor att Holland och Belgien snart är i tur, vilket många kommentatorer redan har påpekat. Hade man fortsatt att hota alla som inte röstar som de ska hade man snart stått inför frågan vilka som ska hota vilka med vad och varför.

Slutligen hade kanske endast Sverige återstått, Sverige som glädjande nog saknar främlingsfientliga partier. Sverige kunde med gott samvete ha fortsatt att hota och läsa lusen av de andra EU-länderna, vilket för övrigt finnarna påstår att Sverige gör och alltid har gjort.

Europas statsvetare ställer sig säkert frågan vad det är som händer i våra rika, högt utvecklade länder när partier som står för trånga tankar, smala horisonter och inskränkta budskap tilltalar väl snabbt växande väljarskaror litet överallt.

Personligen har jag funderat över ett klokt yttrande av Tage Erlander: Väljarnas förtroende för politikerna består så länge de upplever att politikerna förmår lösa deras problem.

Populisternas framgångar i olika val är om inte annat en indikation på att alltför många medborgare förlorat förtroendet för de politiker som sitter vid makten och även för dem som i opposition verkar i det beprövade demokratiska maskineriet. Det måste väl bero på att alltför många upplever att de traditionella politikerna inte har något att komma med i de angelägenheter som angår dem starkast.

Det kan bero på att många av dagens samhällsproblem - de snabba förändringarna inom teknik och ekonomi i en globaliserad värld - förefaller att ligga utanför politikens domvärjo. Det kan bero på att den politiska och ekonomiska integration som blivit Europas svar på den globala utmaningen har så många drag av elitstyre att folk hellre röstar på dem som håller sig med den lilla människans begränsade perspektiv.

Vad populismens frammarsch än beror på så kommer den att ta tid att stoppa.

Yrsa Stenis