Avslöja dig själv - häng ut dina vänner
Uppdaterad 2018-08-08 | Publicerad 2004-03-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Under mina tio år i Pressens opinionsnämnd lärde jag mig en hel del om pressetik. Bland annat utfärdades gång på gång följande varning:
"Besinna att en utpekad människas privatliv i allmänhet också är många andra människors privatliv."
Det betyder i klartext att det inte är fritt fram att publicera hjärtskärande historier med intima detaljer ur en enskild människas privatliv bara för att denna själv träder fram och söker publicitet.
Frågan man måste ställa sig är om alla som finns runt omkring en sådan person är införstådda med att omfattas av den publicitet huvudpersonen söker. Denna publicitet spiller nämligen mycket lätt över även på närstående när intimiteter lämnas ut. Man måste fråga om det är försvarligt att utsätta andra för stort obehag bara för att någon har valt att berätta.
Svaren på de här frågorna är absolut inte givna. Ibland väljer man att publicera även om några i sammanhanget ovidkommande personer får finna sig i att skymta i publicitetens utkanter. Ibland väljer man att avstå, till exempel om barn till någon som träder fram med en "skamlig hemlighet" kan antas fara illa.
I de pressetiska diskussionerna vägs alltid många, ibland oförenliga, synpunkter mot varandra och samman.
Den journalistiska regelhandbokens portalparagraf lyder ju: Publicera det som är sant och relevant och befatta dig inte med konsekvenserna.
Den pressetiska regelhandbokens portalparagraf inskärper emellertid att man som utgivare alltid ska inta "en ansvarig hållning" - det vill säga ta hänsyn till konsekvenser.
Detta journalistiska dilemma har Hans Schöier, legendarisk publicist och expert på pressetik, uttryckt i en paradox: Din skyldighet som journalist är att publicera. Men du får aldrig glömma att i publicitetens kärna befinner sig ofta en utsatt människa.
Hur olika slutsatser ansvariga utgivare kan komma till när de står inför frågan "publicera eller inte publicera" är en känslig personlig historia, såg vi i tv i nyligen.
Programmet "Hetluft" i TV 4 bestämde sig för att låta den kända journalisten och numera också kandidaten till EU-parlamentet Maria Carlshamre träda fram och vittna om att hon i åratal hade misshandlats av sin före detta man.
Hon skildrade hustrumisshandelns klassiska mönster som kvinnor i tusental har upplevt det.
Programmet "Agenda" i SVT 1 bestämde sig i sista minuten för att inte sända sin inbokade intervju med Maria Carlshamre. Anledningen var att anhöriga indirekt lämnades ut, särskilt förstås Carlshamres förre man som skulle ha blivit utsatt för förödande publicitet i tv utan möjlighet att själv komma till tals.
Även om Carlshamre inte hade nämnt sin före detta man vid namn så finns en stor skara människor som vet vem han är och som därmed också hade fått veta vem de hårda omdömena åsyftade.
Det går inte att bestämt säga vem som gjorde rätt och vem som gjorde fel, TV 4 eller SVT. Själv hade jag stannat för SVT:s bedömning men förstår hur tankarna kan ha gått på TV 4:
Detta är en allmängiltig historia som griper tag. De inblandade är resursstarka nog att bära konsekvenserna.
Personligen hade jag alltså avstått från publicering. Jag kan inte riktigt se att offentliggörandet av familjen Carlshamres triviala om än förfärliga problem tjänar något så övergripande viktigt syfte att det rättfärdigar det slag Carlshamre med offentlighetens hjälp riktar mot sin förre man: Låter honom - som trots allt inte är någon offentlig person - schavottera som brottsling.
Min slutsats kan synas inkonsekvent med tanke på att jag själv har låtit publicera en förhållandevis intim historia ur mitt eget liv. I den historien gick en central gestalt att identifiera, någon som nog föredragit att förbli oidentifierad.
Till mitt försvar kan jag endast säga att jag hela tiden var medveten om problemet, att en annans liv var inflätat i mitt. Jag försökte vara så försiktig som möjligt och teckna personporträttet med kärlek, den kärlek jag en gång hade känt.