Inom EU är spritens fria flöde viktigare än folket
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Redan i lördags morse gapade ölhyllorna tomma i Englunds närbutik på Emsalö i Borgå skärgård, Finland. I Helsingfors började mellanölet, som ju fortfarande säljs fritt i landets livsmedelsaffärer, ta slut på söndag eftermiddag.
Sista veckan i februari upphörde handlarna med att förnya sina öllager och på Alko (Finlands Systembolag) glesnade sortimentet betänkligt ju närmare månadsskiftet dagarna led.
Alla gick i väntans tider och natten till i går inträffade den stora förlossningen: den kraftiga sänkning av alkoholskatten som Finlands riksdag beslutade om förra sommaren trädde i kraft den 1 mars. Priserna på främst öl och sprit sjönk högst märkbart och i vissa fall drastiskt över en natt. Ölbilarna stod och frustade på bryggeriernas lastgårdar.
Prick klockan 00.00 natten till dagen D öppnades portarna och finländarna översköljdes inte bara av öl utan också av annan alkohol till förmånliga EU-priser.
Till historiens paradoxer hör att detta unika beslut om att göra alkoholen billigare och tillgängligare för ett folk som till sina folksjukdomar räknar alkoholmissbruket, fattades under en tid då Finlands regering för andra gången i sin historia leds av en helnykter statsminister och för övrigt hyser fler helnykt-ra ministrar.
Vem som helst kan räkna ut att den nya alkoholprispolitiken inte klubbades igenom med någon större entusiasm någonstans i Helsingfors. Alla något sånär upplysta makthavare vet att den nya given är fullkomligt uppåt skogen alkoholpolitiskt sett.
Ändå ansåg man sig tvungen av skäl som är välkända även här i Sverige. Det praktiskt taget fria flödet från EU-länderna skulle snabbt marginalisera den inhemska alkoholförsäljningen och tömma Alko på kunder om inte den finska staten erbjöd möjligheter till prissänkningar. Ansåg man i varje fall. Från 1 maj kommer ju även Finland att ha ett alkoholens lågprisland nästgårds inom EU i och med Estlands inträde.
Man behöver inte vara försedd med extraordinära siargåvor för att förutspå att Sverige inom kort kommer att följa Finland i spåren. Sveriges gräns mot billiga spritländer förlängs ju dramatiskt i och med att Svensson från och med nu också kan kuta över Bottenviken, Ålands hav eller östgränsen i norr för att köpa "lördagsgodis" till trettio procent lägre priser.
Huruvida Systembolaget (och Alko) kommer att kunna försvara sina positioner ens med hjälp av prisanpassning återstår att se.
Finland och Sverige har varit pionjärländer i utformandet av en socialpolitik som också inbegriper en vittförgrenad alkoholpolitik. Bland regeringar ute i Europa som verkligen brytt sig om alkoholvanorna i sina egna länder och bekymrats av vad de har iakttagit har Sveriges och Finlands alkoholforskare stått högt i kurs och deras slutsatser har också allmänt omfattats.
Till slutsatserna hör att totalkonsumtionen har stor betydelse för hur missbruk utvecklas - alldeles särskilt men inte enbart i det så kallade vodkabältet i norra Europa - och totalkonsumtionen å sin sida kan påverkas med hjälp av priserna och olika handelshinder.
EU:s beslutande och fördragstolkande organ har aldrig accepterat att handeln med alkohol har en socialpolitisk dimension och ännu mindre att denna dimension faktiskt kan vara överordnad de frihandelsaspekter EU självt håller i högsätet. För EU står principen om varornas fria flöde på marknaden över hänsyn till utsatta befolkningskategoriers välbefinnande. Varorna har företräde framom människorna, de starkas rätt att köpa på marknadens villkor står över de bräckligares behov av stödjande sociala arrangemang som hindrar dem från att störta utför överkonsumtionens brant.
Detta är förstås tillspetsade formuleringar. Men är man på sitt kärva humör kan man få för sig att se den kollaps som svensk och finsk alkoholpolitik har råkat ut för i EU som en sinnebild för de grundläggande ideologiska och humanitära spänningar som förekommer inom unionen.
Man kan också dystert konstatera att varornas och pengarnas obehindrade flöde fortsättningsvis styr den Europeiska unionens politiska överväganden, hur mycket nya medlemsländer än har försökt föra in andra pespektiv i Europatillvaron.