Polisen behöver lite kontrollmani

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-30

BUKAREST. Mannen jag ska träffa ber mig reservera plats på den bevakade parkeringen. Där sitter en vakt i en vit plastkur och jag förmodar att han kliver ut om någon skummis börjar cirkla kring bilarna.

–?Försvinn eller jag ringer polisen!

Vakande ögon behövs säkert i denna stad där det finns kasinon i vartannat kvarter men där de flesta husen ser ut att vara mogna för rivning. Bukarest känns mer slitet än på kommunisternas tid.

Den vita kuren som är ny eller kanske bara tvättad är en del av en trend som sträcker sig över hela Europa, från Ural till Shetlandsöarna, från Nordkap till Gibraltar. Det spelar ingen roll vilket samhälle vi talar om, postkommunistiskt eller gammelkapitalistiskt, urfattigt, småfattigt eller välmående, överallt är tendensen densamma.

I Sverige hade bevaknings- och säkerhets­företag 9?837 anställda år 1997. Tio år senare var de 16?087.

För fyra år sedan fanns 6?000 tillstånd för kamera­övervakning i Sverige. Nu är de 10?000.

I somras träffade jag en man i säkerhetsbranschen som berättade att det har blivit en het trend bland villägare att skaffa sig larm. I Småland!

Vi är inte värst. Storbritannien har 4,2 miljoner bevakningskameror. Man kan inte gå ett kvarter i London utan att bli filmad.

Denna besatthet vid säkerhet uppstod när kommunismen föll. En massa människor började röra sig över gränserna samtidigt som världsekonomin stöptes om och somliga länder kollapsade.

Vi vill ha trygghet.

Mannen i plastkuren är mer än en vakt, han är en symbol för mänsklighetens strävan efter åtminstone illusorisk kontroll.

Det finns bara en plats i Europa där denna säkerhets- och kontrollmani inte har slagit igenom. Det finns en plats, en enda, där människor fortfarande tänker: Äsch, det händer nog inget, vi chansar …

Det är polisens helikopterbas i Stockholm.

Bilarna på parkeringsplatsen är mycket säkrare än polisens helikoptrar var i Stockholm.

Det berättar jag inte för mannen som bett mig reservera en parkeringsplats, ty jag är rädd om hans hälsa.

Han kan skratta ihjäl sig.