Tyvärr Björklund, det räcker inte

Lena Mellin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-04-23

LINKÖPING. Nytt namn.

Ny logga.

Nya medlemmar.

Men det räcker inte. Liberalernas Jan Björklund jobbar i stark motvind.

När Liberalernas ordförande Jan Björklund talade för sina kommunalpolitiker hade han egentligen en ganska lätt uppgift.

700 personer som gillar honom och hans politik satt i publiken. Ingen enda kritiker.

Ändå lyfte det inte under det halvtimmeslånga talet. Utom under ett fingerat telefonsamtal med MP:s språkrör Gustav Fridolin som publiken tyckte var jätteroligt.

Vi backar bandet 18 månader, till hösten 2014. Då hade Liberalerna förlorat valet och regeringsmakten, skar i sin egen budget och sparkade folk. Stämningen var självfallet inte särskilt uppåt.

Sedan dess har partiet bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna.

De har bytt logga. Den premiärvisades här i Linköping och ser antingen ut som en SJ-fåtölj eller som ett manligt könsorgan.

De har fått åtskilliga nya medlemmar. De närvarande beordrades att ställa sig upp före talet för att alla skulle se hur många de var.

Och partiet har delvis bytt politik. De två färskaste handlar om att återinföra den gamla yrkesskolan. Tvååriga utbildningar på gymnasienivå med lite teori och mycket hands on.

Den andra rör odemokratiska organisationer som ska kunna bli av med sina statliga och kommunala bidrag. Exempelvis Turkiska riksförbundet vars nu avhoppade vice ordförande skanderade ”död åt de armeniska hundarna” på Sergels torg för ett par veckor sedan.

Inget fel med något av förslagen. Utom att de inte räcker för att dra upp Liberalerna ur det opinionsmässiga träsk som de befinner sig i.

I förra riksdagsvalet gjorde Liberalerna sitt näst sämsta resultat sedan Sverige blev en demokrati.

Sedan dess har stödet minskat ytterligare. Mer än var femte väljare, 20,4 procent, har försvunnit någon annanstans.

Därför hade Jan Björklund behövt ha en rejäl nyhet i sitt tal. Något som fick de aktiva att känna sig som ”nu jävlar blir det åka av”.

Men det hade han alltså inte. Det var synd, om man ser det ur hans synvinkel.

Men det är intressant att Jan Björklund talar med sådan emfas om vikten av integration.

Att bekämpa hedersförtrycket är enligt honom en del av integrationen. Det är också ”den största jämställdhetsutmaningen som Sverige står inför under överskådlig tid”. Liberalerna vill sedan tidigare att straffen för hedersvåld ska jämställas med straffen för hatbrott. Alltså ska de ge längre straff än andra jämförbara våldsbrott.

Integration av nyanlända kommer, fortfarande enligt Björklund, vara ”den största utmaningen under överskådlig tid”.

Det är han inte ensam om att tycka men få säger det med samma eftertryck som han. Jobben är centrala och lägre ingångslöner för enklare jobb är en hörnsten för Liberalerna.

Vad ska man säga? För dagen får det räcka med att Liberalernas, och en del andras, lösning är omdiskuterad.

Men det förtjänar att påpekas, liksom Björklund själv gjorde, att de inte vill sänka löner för dem som har ett jobb. Utan för dem som försöker få ett arbete.