Ligorna spelar rollen som samhällets fiende nummer ett
Allmänhetens brist på politisk fantasi utgör ett av demokratins mer säregna problem. Det finns större problem, jag vet. Men det är en brist som likväl kan ställa till det.
För tag nu den manifesterade enigheten mellan den blåbruna högern och socialdemokratisk justitieminister om nödvändigheten av att än mer kunna telefon- och datoravlyssna, eventuellt också ”rumsavlyssna” (betyder dolda mikrofoner i våra kök och sovrum) utan konkret misstanke och domstolsbeslut.
Den fiendebild som politikerna frammanar för att motivera detta ytterligare steg i kampen mot rättssäkerheten föreställer skjutgalna ungdomsligor i vissa förorter. Alla hänger med på den beskrivningen och alla förstår det nya behovet. Eftersom alltför få våldsbrott som dessa ligor begår klaras upp. Ligorna spelar för närvarande rollen som samhällets fiende nummer ett. Problemet förefaller kristallklart.
Det är bara det att strafflagen inte kan skrivas med politisk precision. Svensk lag kommer aldrig att innehålla direktiv formulerade som att ”då särskild anledning föreligger att misstänka ungdomliga blattegäng med fastställd, eller förmodad, tillgång till vapen behöver eljest sedvanlig hänsyn till rättssäkerhet icke iakttagas.”
Så konkret kommer inga lagregler att skrivas. Det blir förskönande omskrivningar som ”samhällshotande verksamhet, hot mot den demokratiska samhällsordningen kan befaras” och dylikt flumspråk som blott i förstone och upphetsning kan förefalla riktat mot just beväpnade blattegäng, som de blåbruna och den socialdemokratiske justitieministern avsåg.
Således text som i realiteten kan tolkas som om den avsåg helt andra fiender. Under en sverigedemokratisk regim i framtiden skulle dessa nya så kallade tvångsmedel lika gärna kunna sättas in mot journalister, feminister, ”kulturmarxister”, jazzmusiker, ”vänsterliberaler”, organiserade sexuella minoriteter och andra kategorier som ur sverigedemokratiskt perspektiv utgör ett betydligt större hot mot den önskvärda samhällsordningen än politiskt maktlösa ungdomsligor. Det behövs bara ett uns politisk fantasi för att se det.
De blåbruna låtsas för närvarande betrakta gängvåldet som det största hotet mot nationen. Med Tysklands mest ökända skandalblaska BILD som enda källa hävdar de att Sverige ”blivit Europas farligaste land” och att kriminaliteten ”lamslår och påverkar allas våra liv” (Jimmie Åkesson). Vilket såklart är sossarnas fel.
Det är ju inte sant ens om man koncentrerar sig enbart på den just nu populäraste formen av kriminalitet bland de blåbruna politikerna, de s k skjutningarna. Ungdomsligorna i Stockholms förorter har under de senaste fem åren dödat 98 människor, i huvudsak sig själva och i några fall personer som befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt och blivit ”kollaterala förluster”, som det heter på amerikanskt militärspråk.
Det är förvisso bekymmersamt och än mer tragiskt. Men det är knappast något som ”lamslår allas våra liv”. Våra förluster i människoliv är årligen 200 gånger större till följd av fallolyckor i hemmet. Det krävs blott lite inlevelseförmåga för att föreställa sig all denna tragik i det tysta.
För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra. Det finns dock begripliga skäl till att såväl politiker som medier koncentrerar sig mer på skjutningar än hala badkar. Brist på empati och fantasi är bara två av de skälen. Blåbrun människosyn är ett annat skäl. Journalistikens kommersiella ok ytterligare ett.
Den allmänna våldsbrottsligheten och ”brott mot person” sjunker sen fem år tillbaka i den svenska brottsstatistiken. Det är inte en åsikt. Det är slutsatsen av belagd kriminologisk forskning.
Likväl höll SVT en sorts seminarium härförleden (Agenda 12 december) där åtta politiker mötte åtta forskare i presentation av ståndpunkter snarare än debatt. Ingenting oväntat sades. De blåbruna politikerna och den socialdemokratiske justitieministern talade engagerat för hårdare straff och mer avlyssning. Forskarna redovisade att ingenting tyder på att hårdare straff minskar brottsligheten, snarare tvärtom.
SD-representanten menade att brottsligheten kan förklaras med invandring. Den orakade moderaten med den brinnande svarta blicken krävde som vanligt allra hårdast straff och avfärdade forskarna med att det ”lyckligtvis” inte är forskare utan politiker som stiftar Sveriges lagar.
Och därefter var som vanligt fyra av fem svenskar fortfarande fast förankrade i sin övertygelse om att brottsligheten ökar i Sverige. Så är det nämligen alltid, oavsett verkligheten. Inte bara i Sverige.
I det populistiska mörker som sänkte sig över Agenda fanns dock en liten ljuspunkt. Såväl forskare som politiker var överens om att skolan och socialen måste förstärkas för att dämpa nyrekryteringen till förortsgängen.
Men så kommer det inte att låta i valrörelsen. Då blir det den vanliga rutinen om hårdare straff, mer avlyssning, buggning och eventuellt bortrationaliserade beviskrav mot vissa misstänkta. Det senare är justitieministerns profilfråga för att trumfa de blåbruna.
En sådan valrörelse är ett större hot mot samhällsordningen än alla förortsligor tillsammans.
För övrigt anser jag att…
…Expressens ”rättsreporter” och kolumnist Fredrik Sjöshult, entusiastisk förespråkare för frågan om gängvåldet som ”avgörande” i 2022 års valrörelse, med fördel och eftertanke borde läsa noga vad hans kolumnistkollega Lars Lindström skriver i samma tidning.
...antivaxxare borde portas från såväl krogen som idrottsevenemang. Och själva betala eventuella kostnader för covidvård och begravning.