Schulman, vi är inte en förslappad generation!
Hörrö du, Schulman! Jag skriver till dig nu. Jag läste din krönika på flyget hem från Gällivare i lördagens Aftonbladet och blev alldeles upprörd.
Du skrev om att vi i vår generation inte brinner för något längre, att vi inte orkar bry oss, att vi skiter i allting och att vi är och förblir fullständigt likgiltiga inför det allra mesta; att vi är så till den milda grad förslappade att vår engagemangsgräns går vid att starta en Facebookgrupp. Skrämmande!
Men, Alex, det stämmer inte! Jag var själv likadan förr. Jag orkade helt enkelt inte engagera mig i saker. Jag hade redan så fullt upp. Jobb, problem, utseende, pengar, killar och andra relationer, skulle jag orka bry mig och ta ställning nu också?!
Jag var del av en förslappad generation. Men, jag tror att alla har saker att engagera sig i, bara man vill. Så plötsligt bara gjorde jag det:
Jag har ju länge gillat att prata sex, kropp, självkänsla och relationer. Det började som ett intresse som blev en liten glöd som faktiskt blev ett engagemang som blev en längtan som till och med blivit ett jobb. På riktigt, liksom. När jag nu är ute på någon skola, fritidsgård eller i någon tjejgrupp och får tillfälle att verkligen hjälpa någon, det är då jag mår som allra bäst.
När killen med för trång förhud får veta att det går att operera och att det finns många, många fler som honom, och när tjejen som är kär i en annan tjej får tips om att gå in på rfsl.se eller linje59.se för att få kontakt med andra som befinner sig i exakt samma situation, det är då det är värt att vara engagerad.
Som om inte detta vore nog fick jag en dag en inbjudan till en veganmässa i Malmö. Jag mötte bland annat en före detta grisbonde, en före detta mjölkproducent och en himla massa god veganmat.
Berättelserna, bilderna, intrycken och just den goda maten fick mina gamla argument att blekna och till min förvåning hände något inom mig: Vegetarian-Kitty blev vegan. Bara så där. Jag kände den igen, övertygelsen, elden! Jag blev så stolt! Jag har alltså tagit mig ur smeten av seg likgiltighet.
För dig Alex, eller för dig som läser, är det antagligen inte trånga förhudar och soja-grädde som får er låga att tändas, men jag är fasen övertygad om att det finns en gnista i oss alla, vi måste bara vara öppna för det som kan få just oss att brinna.
Jag kan bara inte längre ställa upp på att min egen generations signum ska vara denna klibbiga håglöshet. Men vart ska jag nu ta vägen med all denna plötsliga lust för att få er andra att våga orka brinna? För att få er att engagera er? Hur hittar man nåt att glöda för? Vi har ju bara den här enda lilla chansen att vara med och påverka.
Kanske kan man kolla på dokumentärer som inte bara handlar om fetma, läsa tidningen några minuter om dagen, utmana sig själv!
Göra nånting, gå med i ett parti – eller varför inte gå med i min nystartade Facebookgrupp som heter ”Våga orka brinna”? Går du med, Alex?