Högern får mig att bli en tant som svingar vilt
Man ska inte använda ordet sinnesslött, jag vet.
Med det sagt, det är rent sinnesslött att kalla Vänsterpartiet för ”extrempartiet åt det andra hållet.”
Jag har läst och hört det från så många håll och försökt behandla uttalandet som jag behandlar mina tonårsdöttrar när de ger mig ovett jag inte förtjänar. Jag låtsas att jag inte hör, ser åt ett annat håll och försöker glädjas åt mina yngre barn.
Men nu är valet över och jag tänker sparka vilt åt vilket håll jag vill. Fyrtio år för tidigt är jag på väg att förvandlas till en arg tant som slår folk i huvudet med käppen.
Alla måste inte vara vänster, givetvis är det så. Eller, jag intalar mig själv att man inte måste vara lagd åt vänster. Att man kan vara annat. Men vad ska man vara då?
Är det rimligt att vara höger utan att se ner på människor som inte har de ekonomiska och psykiska musklerna att lyfta sig från sin plats i världen? För hur annars ska vi tolka de till höger om mitten som, på fullt allvar, jämför Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna?
Att aldrig låta ett parti glömma sina rötter är viktigt. Men vad vill Sverigedemokraterna i dag? Och vad vill Vänsterpartiet i dag? För vems skull finns de?
Aron Flam ondgjorde sig i sin podcast ”Dekonstruktiv kritik” över partiledarutfrågningen som lät Jonas Sjöstedt ”komma undan” med frågan om vad som händer med H&M om Vänsterns mål uppnås.
Själv vill jag ta tillfället i akt att ondgöra mig över det faktum att frågan om Vänsterns syfte reduceras till hur sjukligt rika människor ska kunna kränga slit och släng från Bangladesh även fortsättningsvis.
För att plocka ner det på barnboksnivå: Jonas vill minska klyftorna och får frågan om hur det då ska gå för den främsta företrädaren för klasskillnaderna: den extremrike kungavännen Persson.
Den 18 september läser jag Jennifer Wegerup i Expressen. Jennifer beskriver hur hon tankat sin bil, blivit rufsig i håret och fastnat med strumpbyxan i pumpen.
Ingen hatar att tanka mer än jag, men jag brukar inte se ut som om som jag har förlorat ett slagsmål.
Jennifer undrar varför det inte finns någon som kan tanka åt henne. Sedan vidgar hon resonemanget (vidgar, fast utan att lämna sina egna intresseområden) och undrar vart portvakterna tog vägen och landar i slutsatsen att vi bör ha fler lågavlönade arbeten.
Varför ska människor gå på bidrag och varför ska Jennifer behöva tanka själv när hon har sminkat sig i två timmar? Ni tror att jag skojar och överdriver. Läs Jennifers text.
Gång på gång på tusende gång landar jag i frågan hur det är fatt med högermänniskornas syn på andra människor. Allt är klass. Och är det inte klass så är det klass ändå.
Jag svingar min käpp.
Jag bryr mig inte.
Mogenjuice 1:
Enligt en amerikansk studie som SvD skrev om den 18 september blir vår personlighet härligare med åren. ”Deltagarna var trevligare, mer samvetsgranna och emotionellt stabila i slutet av studien, vilket visar på att dessa egenskaper förbättras med åldern.”
Jag längtar.
Mogenjuice 2:
Klarsynt inför klassyn blir du du om du söker på ”Paxman VS Russell Brand” på
Youtube. Brand har inte alla svar, men han ser världen för vad den är. Och det är så befriande bråkigt att se en vuxen karl som sparkar och slår uppåt samtidigt som han uppmanar människor att inte rösta.