Vi bryr oss inte om miljön – vi bryr oss om kändisar
Det går åt helvete. Läget är akut och vi måste vidta större åtgärder än någonsin för att vända på skutan. Eller nej: för att bromsa den. Ungefär det är utgångspunkten, för precis som Greta Thunberg föredömligt påpekar så brinner vårt hus.
De senaste veckorna har tusentals svenskar börjat följa Instagramkontot ”Aningslösa influencers” som skriver om kändisars flygutsläpp, och medierna följer efter. Nu händer det något! Diskussionen är igång och folk är peppade.
Men vad är det då civilsamhället uppbådar när vår överlevnad är hotad? Vad engageras och samlas vi kring? Ställer sig den arga massan bredvid Greta utanför riksdagen med plakat? Omringas storföretagens och världsledarnas arbetsplatser för att utkrävas ansvar?
Nej, det stora fackeltåget står nämligen utanför bloggaren Kenzas dörr och gapar. Hon får fan inte flyga en enda gång till! är budskapet (och gör hon det ska hon minsann säga att det är fel medan hon gör det).
Jag är besviken.
Det som framstod som något nytt, att tiotusentals kände så starkt för utsläpp, tycks snarare handla om människor som rusar till för att se kändisar få sig en känga. Vi älskar att läsa om när det skiter sig för framgångsrika personer. De som inte själva blivit uthängda, men i många fall reser precis lika mycket och lyxigt, tycker (än så länge?) att spektaklet är roligt att följa. Det här är kul! I stället för att diskutera flygutsläpp snackas och garvas det kring matborden, i tidningarna och i de största poddarna om kändisar som går i försvarsställning, svarar skämtsamt, ignorerar eller blockar. Influencerna är narcissister och de borde åtminstone svara på frågorna de får på internet, sägs det. Men om vi ska vara ärliga, vet inte ALLA att det är dåligt att flyga?
Sorry för att jag inte skrattar med.
Jag blir snarare frustrerad och orolig. Är det detta ett samtal om en kris som redan är här, som drabbar människor nu, ska handla om? Att Angelica Blick, som är populär för att hon är oerhört skicklig på att ta resebilder, måste sluta resa omedelbart? När klimatfrågan äntligen verkar som ett hett samtalsämne skrattar vi åt att Rickard Olsson har åkt på semester, samtidigt som politiken vi röstar på fortfarande bygger på samma idéer om tillväxt och oförändrad livsstil som har satt oss i den här situationen.
Rapporteringen och diskussionen om klimatkrisen har ofta handlat om att plastbanta hemma, köpa en ny, men ”grön” bil och att skippa kött åtminstone en dag i veckan.
Vi lägger vår begränsade energi på många små saker och missar målet. Det är inte fel att göra dessa saker, för många som har tänkt på problemet är det ju rentav omöjligt att inte ändra sina beteenden. Och att en klimatdiskussion väcks är uppmuntrande, men jag känner mig nedstämd när den återigen de-railas till att handla om vilken kändis som svarat vad.
Övertron på konsumentmakt drivs av och spelar kapitalismen och storföretagen rakt i händerna. Politiska reformer värda namnen låter sig väntas på när vi vaggas i trygghet av att vi är miljöhjältar som skriver till influencers ena dagen och köper ekologisk gurka nästa.
Den aldrig sinande floden av klimat-tips får nämligen oss, den stora massan, civilsamhället, att inte utmana makten, systemet och normerna. Vi sitter still i vårt brinnande hus. I bästa fall med en inställd Mallorcaresa på samvetet och tandkräm utan palmolja på tandborsten, för att dra vårt strå till stacken.
För är problemet att en kändis med många följare skriver om resor, eller är problemet att alla vill följa någon som skriver om resor? Att vi under hela den moderna eran byggt upp och fortsätter att bekräfta bilden av lycka och framgång som att vara världsvan och rik? Är kändisarnas flygvanor symptom på en underliggande, gammal problematik eller är det influencers som skapar ett nytt problem nu? Ändras eller utmanas verkligen normen om en artist flyger lite mindre eller om en skådis garvas åt i sociala medier?
Övertron på individens ansvar lurar oss att tro att vi är vad vi konsumerar, samtidigt som vi kritiserar andra mest utifrån deras konsumtion. Och det är exakt det kapitalismen går ut på, att identifiera oss med konsumtionen – och ekorrhjulet kan snurra på.
Om någon med mycket inflytande ska sluta flyga vill jag inte att hen gör det enbart för att flyg är dåligt i sig, utan mer för att vara med och förändra den djupt inpräntade bilden av framgång. Då räcker det inte att säga att flyg är dåligt, för det vet vi ju redan. Och det alla redan har förstått kommer inte att vara förändringen.
Men kan vi avkräva unga influencers på analysen, när till och med samtalen om dem stannar vid att de minsann borde säga att det är dåligt att flyga? När till och med kritiker, media och följare fortsätter fokusera på kändisskap i stället för varför vi tycker resande som konsumtion är höjden av framgång, och hur vi ändrar den normen.
När det enda sättet för vår civilisations överlevnad är radikala politiska beslut och övergripande förändringar av vår livsstil blir jag livrädd för att det stora samtalet stannar vid vad kändisar konsumerar och vad privatpersoner ska lägga i kundvagnen.