15 års nedskärningar - vad har det gjort med vården?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den 10 augusti i år drabbades min bror av en hjärtinfarkt. I tre dygn hängde hans liv på en skör tråd. Infarkten hade blivit omfattande därför att hjälpen kom sent.
Åtta timmar tog det innan rätt diagnos ställdes och behandling sattes in - åtta timmar trots att brorsan befann sig på ett sjukhus när han fick de första känningarna och symptomen dessutom var att betrakta som klassiska.
Min bror har återhämtat sig förbluffande väl. Han har återgått till arbetet och lever ungefär som vanligt. Ändå är naturligtvis allt förändrat. Vistelsen i dödsskuggans dal glömmer man inte så lätt, särskilt som man som minne därifrån får med sig ett batteri medicinburkar av vilka vissa blir ens följeslagare livet ut.
Min bror bor i Finland och sköttes på ett lokalsjukhus i huvudstadsregionen. När diagnosen väl var ställd fick han utomordentligt sakkunnig vård. Men vägen dit var alltför lång. Och till saken hör att Finland och inte minst Helsingforsregionen har behandlat sin offentligt finansierade vård och omsorg exakt som Sverige och storstädernas landsting har gjort, om inte ännu litet värre. Finland är gunås mönsterelev i EU även vad budgetsanering beträffar.
På eftermiddagen den 10 augusti befann sig min bror på Borgå sjukhus för att låta sy ett jack i vänstra vaden. Yxan hade sluntit för honom när han högg ved.
Precis under behandlingen börjar han känna tryck över bröstet, diffust illamående och stickningar i vänster arm. Ett EKG tas som inte ger utslag för pågående infarkt även om det inte är helt normalt. Brorsan skickas hem men erbjuds dock en nitro som vägkost. Någon, någonstans tycks inte ha varit riktigt säker på vad han eller hon skulle tro.
Brorsan avböjer nitron. Han tror ju att EKG:t är kvitto på att hans hjärta är OK. Vad han inte vet men vad sjukhusets läkare bör veta är att en pågående infarkt inte alltid syns omedelbart på EKG.
Min bror mår fortfarande dåligt när han kommer hem men han övertygar sig - och vi övertygar varandra - om att det beror på yxhugget och stygnen i benet. Efter ett par timmar uppmanar vi honom dock att åka tillbaka till sjukhuset.
Min bror vill inte tro att han har drabbats av något farligt. Till sin fysiska uppenbarelse är han så olik en hjärtinfarktpatient man gärna kan vara: Smärt och vältränad, rökfri hela livet. Ser betydligt yngre ut än sina 59.
Först vid tvåtiden på natten är smärtorna så svåra att hans hustru kör honom till sjukhuset. På akutmottagningen är arbetstakten minst sagt lugn. Ett nytt EKG tas samt blodprover denna gång. Läkarna grubblar över ett svårtytt EKG när blodprovet ger utslag: hjärtinfarkt. Ytterligare en timme har förflutit.
Efter detta går allting på räls. Men mycket hjärtvävnad är förstörd och mer förstörs innan proppen släpper. I tre dygn hoppades läkarna på det under som sedan också inträffade: de friska delarna av hjärtat tog över de utslagnas funktioner och min bror återvände till livet.
Min bror var envis och bidrog sålunda själv till sin egen olycka. Kanske var vi andra också för tvehågsna. Vi borde ha baxat in honom i bilen och kört.
Men frågan framom andra frågor lyder: Hur kunde det komma sig att ett sjukhus inte lägger in en 59-årig man med de symptom min bror uppvisade för observation?
Jag kan inte värja mig mot misstanken att det skedde för att "det gör man inte" nuförtiden. Inte med folk som kommer ingående på sina egna ben och svarar lugnt på frågor. Med ständig platsbrist, ständig brist på personal har man lärt sig att vara tuff: "Ta en nitro om det nu skulle råka vara infarkt du har."
Jag är inte ute efter att anklaga någon enskild vårdansvarig. Med denna berättelse som har berört mig så starkt personligen vill jag ställa frågan om inte 15 år av nedskärningar i Sverige såväl som i Finland skapar en ny och vansklig vårdkultur:
Läkare och sköterskor ska välja bemötandealternativet "nej, åk hem" om det bara går. De ska dagtinga med sitt samvete, de ska finna sig i riskfyllda arbetssituationer som när AT-läkare lämnas ensamma på akutmottagningar utan någon att fråga och med 15 timmar jour i ryggen.
Människor tar skada till sin själ av att ständigt räkna pengar. Även läkare och sköterskor som gått in i sitt yrke med idealitet och höga ambitioner.