Althin gjorde det han skulle rättegångar söker inte sanningen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För drygt två månader sedan följde jag rättegången mot den unge man i Arvika som högg ihjäl en femårig flicka samma dag som budet om Anna Lindhs död gick ut över världen.

Han hade hört röster. Röster som befallde honom att göra ”något liknande” det mördaren på NK hade gjort.

Som en zombie lämnade han den psykiatriska klinik på vilken han var inlagd, köpte en morakniv på Konsum stormarknad, kastade sig över ett barn på ett närliggande dagis och gick därifrån.

Gick tillbaka till sjukhuset, där han lade sig på sin säng iförd sina blodiga kläder. Sjukhusledningen överlämnade honom till polisen inom loppet av någon timme. Efter en kort stund av förhör erkände mannen.

Beteendet kan sägas vara karakteristiskt för någon som begår ett våldsbrott under inverkan av en paranoid psykos. Den sjuke kan förvisso nödtorftigt planera sitt dåd för att få till stånd det han tvångsmässigt måste men han har i allmänhet inte kraft kvar att dölja det.

Medveten om sitt ansvar

Kontrasten mot Mijailo Mijailovic och hans ”rationella” uppträdande – om nu någon som oprovocerat hugger ihjäl en försvarslös människa kan sägas vara ”rationell” – är slående. Framför allt har Mijailovic försökt komma undan med sitt dåd på ett sätt som bara den gör som är medveten om sitt ansvar och vill fly det.

Mijailovics försvarare, advokat Peter Althin, lade ner all sin energi på att visa att hans klient handlade under inverkan av en svår psykisk störning betingad av hans psykiska grundsjukdom – vilken den nu är – och tung blandmedicinering.

Jag tror inte riktigt på detta och vågar påstå det även om jag inte har fått ta del av den sekretessbelagda utredning av Mijailovics psyke som rätten fick sig presenterad. Jag litar på min intuition samt på de iakttagelser jag har kunnat göra av Mijailovics person samt av uppgifter i förundersökningen.

Inga knarkrester

Rättskemisterna påträffade inte rester av några droger i de hårstrån från den tilltalade som undersöktes sedan han gripits. Althin föreslog att Mijailovic kan ha varit påverkad av Rohypnol som någon doktor hade skrivit ut. Det skulle bidra till minnesluckorna.

Hade han varit det, hade han tagit medlet mot ordinationen (det ska inte tas på morgonen utan på kvällen) vilket innebär att han avsiktligt hade berusat sig. Men nu tyder inget på att han var det.

Mijailovic är själv ett offer

Hur stora växlar man vågar dra på rättskemisternas resultat undandrar sig min bedömning men det är inte en drogad person vi ser på bilderna från NK:s övervakningskamera utan en alert man som rör sig raskt och ganska målmedvetet. Och Mijailovics vittnesmål i rätten – i vilket han sade att han inte kom ihåg vad han hade gjort men mindes vad han inte hade gjort – tyder på att han minns mycket väl, allt utom möjligen själva dödshuggningen eftersom han då förmodligen, av kraften att döma, var övermannad av ett vitglödgat, allt förbrännande raseri.

Jag har ingen svårighet att hålla med Peter Althin om att Mijailo Mijailovic på många sätt själv är ett offer. Offer för vedervärdiga uppväxtomständigheter, för en uppenbarligen kronisk ångestdepression, i vilken det kvävda raseriet har levt sitt frätande, farliga liv. Han är en mycket ensam människa, hans sexuella nöd har varit stor, vilket säkert bidrog till det explosiva våldet mot den spröda kvinnan han betraktat på så många valaffischer och som plötsligt fanns livs levande inom räckhåll fast alldeles ouppnåelig.

Borde fått hjälp att minnas

Men just för att han själv är en del av hela tragedin hade man som människa och lekman – inte juridisk expert – önskat att rättegången i Stockholms tingsrätt hade kastat ljus över dramat som gjorde Mijailo till mördare och berövade oss Anna Lindh.

Man hade önskat att han hade fått hjälp att minnas det han mindes i stället för hjälp att förskansa sig bakom en ohållbar berättelse.

Nej, jag vet att man i rättegångar inte söker sanningen. Man prövar bevisningen. Jag vet att försvarsadvokaten inte är terapeut eller själasörjare. Jag vet att Peter Althin gjorde det han skulle göra.

Men det må ändå tillåtas mig att undra, att som en av dem som lämnar rättegången bakom sig med munnen full av frågor ställa frågan: Hade inte Mijailo Mijailovic själv samt både hans och allas vår önskan att gå försoning till mötes varit betjänta av en annan slags process?

Yrsa Stenius