Anständigheten är under attack
Det finns en modern svensk myt om att politisk korrekthet är typiskt oss. Bara oss. Att vårt land är hemsökt av ”godhetsapostlar” och liksom lamslaget av naivitet. Att omvärlden skrattar åt oss.
Men ungefär samma signalordskrig rasar i alla möjliga länder i Europa.
Att angripa och häckla människors välvilja och anständighet är en del av den radikala högerns offensiv mot den liberala demokratins bärande väggar: idéerna om alla människors lika värde och rättigheter.
Jag tror ”inbillad godhet” var det första jag själv såg av det här ordkriget. Någonstans i den sverigevänliga kommentarsfältsvokabulären. ”Godhetsknarkare” och ”flyktingkramare” flimrade också förbi. Liksom tusen och en sammansättningar med det färdigladdade förledet ”pk-”. Innan ”godhetsaposteln” lanserades som alternativmediernas kreativa höjdpunkt.
I grunden går det ut på att göra dåliga ord av bra ord. För att sedan nöta in dem i debatten. Det är ett spel och det spelas lite överallt.
Här är några exempel.
Tyskland. I Tyskland fick begreppet ”gutmensch” stort genomslag när flyktingdebatten blossade upp 2015 (och det utsågs också till årets icke-ord, Unwort des Jahres, av tyska språkvetare). Den bokstavliga betydelsen, bra människa, är förstås sympatisk men begreppet dryper av hånfullhet och syftar på ”naiv person som är förblindad av politisk korrekthet och moralisk överlägsenhet”. Eller just ”godhetsapostel”.
Holland. Även i Holland, där den som uppfattas som ”politiek correct” mest brukade få kortformen ”polcor” slängd efter sig, har det tyska begreppet ”gutmensch” introducerats i det offentliga samtalet (där det behållit sin tyska stavning). Och precis som i Tyskland avfyras begreppet ganska urskillningslöst mot dem som visar sympati med flyktingar.
Norge. Den norska debatten ekar av daterade signalord som ”naivitet”, ”realisme” och ”snillisme” (snällism, ett begrepp som myntades av socialdemokraten Rune Gerhardsen i ett radikalt bakhåll på välfärdsstaten sommaren 1991) men även ett nyord som lanserades i mars 2015: ”godhetstyranniet”.
”Det rider det norska samhället som en mara”, menade upphovskvinnan Sylvi Listhaug, Fremskrittspartiet, i ett utspel i flyktingdebatten som främst riktades mot kyrkan.
”Godhetstyrannen” är Norges svar på den svenska ”godhetsaposteln” och är i dag rotat i det offentliga norska samtalet. Medan Sylvi Listhaug blivit invandrings- och integrationsminister.
Finland. I den finska debatten har begreppet ”suvakki”, en slags syrlig kortform av suvaitsevainen (tolerant), slagit igenom som pk-fientligt och svepande skällsord. Både Sons of Odin-medlemmar och sannfinländare använder det öppet, inte minst när man beklagar sig över ”suvakkimedias” mörkläggning av problem kopplade till invandringen.
Ett kreativt alternativ som avfyras mot ungefär samma måltavlor är ”kukkahattutäti”, som ordagrant betyder blomsterhattstant (!). Det kan se lite behagligt muminskt ut när man kör det genom Google translate men begreppet är laddat med värden som naivitet och moralpanik.
England. I det brittiska debattklimatet finns en rad skällsord besläktade med det svenskvänliga Södermalmshatet - som ”metropolitan elite”, ”Guardian readers” och det lätt antijudiskt kodade ”north London” (det är där den absoluta kultureliten bor) - men även begrepp skräddarsydda för underminering av människors välvilja går starkt framåt i skuggan av flyktingkrisen. Som ”bleeding heart liberals” och kanske framför allt ”virtue signaller”, ett begrepp som puttrade i mörka fickor i debatten i drygt tio år innan det populariserades av journalisten och författaren James Bartholomew i konservativa veckomagasinet The Spectator våren 2015. Bartholomews definition minns ingen riktigt och i dag används begreppet svepande mot dem som tar spjärn mot rasism eller parti för flyktingar (eller bara vad som helst som kan uppfattas som ”politically correct”).
När jag pratar med brittiska författaren och journalisten Laurie Penny - som rör sig mycket på sociala medier - säger hon att ”Guardian readers” är den vanligaste pk-glosan på nätet men att även ”social justice warriors” kommer starkt som högerpopulistiskt skällsord i flödena.
Tjeckien. Det tjeckiska samtalsklimatet är väldigt olikt det svenska eftersom det inte finns något inre ”pk-etablissemang” att bekämpa. (Det betyder inte att Tjeckien saknar etablissemang, bara att lejonparten av det inte gillar flyktingar och annat suspekt som EU försöker tvinga på landet.) Den minoritet som vill ta emot flyktingar häcklas emellertid med ordet ”sluníckár”, som kan översättas till ”solskensbarn”. Ett nedsättande ord som signalerar naiv optimism.
Danmark. I dansk debatt har antirasister och försvarare av asylrätten lidit tunga lingvistiska nederlag de senaste åren. Liksom hela landet Sverige, ständigt häcklat med nya kreativa begrepp som ”den svenska superhumanismen” och ”godhetsindustrin”. I Danmark har en rad positiva ord laddats om med helt nya värden och det kanske märkligaste exemplet är ”de anstændige” (de anständiga); ett slags hånfullt samlingsnamn för politiskt korrekta människor.
När man blottlägger den röda (eller kanske bruna) tråden i den europeiska radikalhögerns retorik på det här sättet kan man få intrycket av en samordnad språklig konspiration men det handlar nog mest om logik, det finns ju bara ett sätt att angripa människors anständighet: genom att misstänkliggöra eller förlöjliga den.
Vilket man gör för att den är i vägen för någonting.
Så håll hårt i din anständighet.
Men här hånas inte anständigheten
Radikalhögerns ogenerade häcklande av humanistiska tankar är (åtminstone enligt mina källor) inte alls lika trendigt i Frankrike och Belgien - två länder som emellertid knappast saknar nationalistiska strömningar. Det är intressant för den som vill fördjupa sig. I Belgien pratar radikalhögern mest om ”multicul elite” (en subtil ordlek då ”multi cul” också betyder ”blandat skräp”) medan det generella franska skällsordet för popvänster är ”bobo”, en kortform av bourgeois bohème.