Jag tycker faktiskt synd om de folkvalda
Gunnar Bergdahl, kulturchef på Helsingborgs Dagblad, har sammanställt boken.
Titeln är ”Folkvald Kultur”. I den får 349 riksdagsledamöter och 22 statsråd svara på vilka kulturupplevelser – scen, litteratur, konst, musik och film – som berört dem mest.
Det är en rolig bok.
Först ut, för här gäller alfabetisk ordning, är Karl Gustav Abramsson, socialdemokrat från Vilhelmina. Han nämner Stieg Larsson och att sitta på älgpass, med det är hans största musikupplevelse som fångar mig:
”… en sak jag kommer att tänka på är Maranatapredikanten Målle Lindberg som i paljettkostym samlade ett sprängfyllt Folkets Hus i Vilhelmina och fick alla, ateister och troende, att sjunga.”
Jag kan inte – alldeles uppriktigt – låta bli att gräma mig över att jag missade det. Nikos Papadopoulos, S, är en av få som vågar nämna högkulturella klassiker: ”Iliaden”, ”Odysséen” och ”Oidipus”. Han har etniskt alibi för att slippa bli skylld för att vara elitist. Moderaten Björn Hamilton glömmer aldrig Elvis Presley i Las Vegas 1972. Kalle Larsson, V, har inte hittat något som litterärt slår ”Det kommunistiska manifestet”. Bosse Ringholm förklarar varför han inte svarar på enkäter av detta slag. Det blir ett av de längsta svaren på enkäten. Carl Bildt och Anders Borg är för upptagna för att svara. Beatrice Asks bästa bok är ”Bibeln”, med det lätt generade tillägget ”trots allt”.
Eskil Erlandssons favoritfilm är ”Exorcisten”. Inget ”trots allt”.
Jag sa ju att det här är en rolig bok.
Till en början. Man blir sorgsen av alla som föredrar Stieg Larsson framför Stig Larsson. Alla som aldrig har sett något som slår ”Mama Mia”. (Ja, det är pinsamt. På samma sätt som när en vuxen människas favoriträtt är korv med pommes.) Men det värsta är att man förstår att de tillfrågade inte är dumma. De vet vart det här leder. Häcklingar och flin. Deras smak, en rätt personlig sak, kommer att recenseras. Efter ett par bläddringar stelnar skrattet i oset av uppgiven nervositet. Jag anar sena nätter på riksdagsrummet i fruktlösa försök att hitta titlarna, pjäserna och verken som är fina, fast folkliga.
Jan Fridegård? Karin Boye?
Kapitulation, frustration, ålande. Här och där sturig tystnad. Som också kan hånas.
Det ska inte bli någon vana, men jag tycker faktiskt synd om de folkvalda.