Den sista stunden som ingen kan ta ifrån oss
Pappa har inga krafter kvar.
Ändå kramar han min hand så att jag inte vet var han börjar och jag slutar.
Det är ett kort möte. Några ynkliga minuter tillsammans gentemot den evighet vi har tillbringat utan varandra.
Vi längtade i ett kvarts sekel, på varsin sida av jordklotet. Kristallklara nätter, monologer med polstjärnan.
Det fanns ingen bov som slet oss isär, bara omständigheter som ingen av oss kunde råda över. En förlossningsdepression, en bilolycka.
Och så Sydkoreas diktatur, en tigerekonomi som blundade för de mindre bemedlade och som skickade tiotusentals barn till adoption.
För åtta år sedan återförenades vi. Redan då var pappas hälsa på nedgång. Han kunde knappt röra sig från en stol till en annan. Talförmågan sviktade. Inte ens min tolk förstod allt han sa.
Två meningar gick att tyda: ”Det gör inget om jag dör, för jag är så lycklig. Mitt liv är fulländat.”
Mina ögon blev blanka.
Nu ses vi på ett sjukhus i ett land svårt drabbat av dödsviruset mers. Av säkerhetsskäl får vi bara en kvart tillsammans.
Jag känner knappt igen honom. Hans hy är blek, nästan askgrå. Kroppen är utmärglad och båda tandraderna gapar tomma.
Pappa håller min hand och säger vad jag själv redan har börjat förstå.
”Vi kommer inte att ses igen.”
Han river ner mitt försvar. Alla murar jag har byggt, allt jag har gjort för att dölja mina svagheter. Löftet om att inte sänka garden, aldrig gråta inför någon. Puts väck.
Tårarna kanar nerför mina kinder för första gången på flera år. Ändå, eller kanske just därför, fylls jag av välbehag.
Alla lever på lånad tid, men vi har bara några minuter. Så vi tystnar och håller om varandra. Den här stunden kan ingen ta ifrån oss.
I mitt huvud klingar en strof av Beyoncé.
”Everywhere I’m looking now
I’m surrounded by your embrace”.
Vi är inte sådana som får gator uppkallade efter oss, jag och min far. Inte sådana som vinner VM-guld eller upptäcker grundämnen. Vi är parenteser
i historien, varken mer eller mindre.
Men i en sådan här stund går det ändå att förlika sig med sitt öde: att inte spela någon större roll.
Ett liv kan vara fulländat för det.
Sov gott, pappa.