Laxpudding är ett större problem än böner på jobbet
MTR:s arbetsmiljöchef jämför bönestund på arbetsplatsen med att ta med sig en illaluktande fiskrätt till lunch.
”Det handlar om medmänsklig samexistens”, menar tunnelbane-företaget.
Det hade möjligen varit begripligt om det handlade om just kokt fisk i micro, vilket borde förbjudas, och inte om religionsutövning.
Tunnelbanebolaget MTR vill absolut inte förbjuda sina anställda att be.
Bara om bönestunden äger rum på arbetstid, eller på obetald rast, i företagets lokaler, i pausrummet eller någonstans på jobbet. Även om den tar för mycket plats, eller är för privat, eller helt enkelt bara stör någon som gör vad som helst, till exempel äter laxpudding.
Detta summerar kinesiskägda MTR:s kommunikation kring ett böneförbud för alla som arbetar inom t-banan och på pendeltågen i Stockholm.
För den som har svårt att hänga med i de senaste dagarnas turer kring förbudet, som alltså inte är ett förbud längre, utan en ”utrymmesfråga” enligt pudlande MTR:s chefer, så förklarar jag gärna vad det handlar om.
Nämligen muslimer.
Frågan om Fader vår i lunchrummet eller ett radband i skrivbordslådan har aldrig varit på tapeten tidigare.
Förrän detta år, när det plötsligt blev ett stort samhällsproblem att förvärvsarbetande sitter och dyrkar sina gudar i sån omfattning att arbetsgivare och politiker känner att det får vara nog, nu krävs ett stopp för denna fromhet.
Som i SD-styrda Bromölla, där någon sa nej till bön på arbetstid ända tills en kristen socionom i kommunen anmälde sig själv som skyldig. Då blev ”tyst bön” tillåtet. Kort därefter hängde riksdagsledamöter ut en muslimsk busschaufför som knäböjde vid en ändstation på Värmdö, trots att han inte bröt mot några regler.
Även hos tunnelbaneföretaget MTR verkar det främst vara den enormt utrymmeskrävande bönemattan som är problemet – även om företaget antyder att även solhälsningen skulle kunna vara problematisk. Enligt facket är det snarare klagomålen på muslimerna som hörs och stör mest.
Förnumstiga påståenden om att man faktiskt ska jobba på jobbet blir skrattretande i ett land där fikarasten är helig, till och med något vi exporterat till andra länder som förundras över våra utdragna sittningar kring kanellängden. För att inte tala om det för arbetsmoralen så urholkande Facebookandet.
I kollektivtrafiken sliter många invandrare, MTR lyfter gärna fram att hälften av de anställda har utländsk bakgrund, från 90 olika länder. Det är en ingen vild gissning att huvudstaden skulle lamslås om muslimer skulle vägra gå till jobbet.
Det rimliga hade naturligtvis varit av arbetsgivaren att ta ansvar och inrätta bönerum, en enkel lösning. Så slipper folk känna stanken av fisk där de ska be.