Hovrättens president är KGB-agent
Man bör kanske i görligaste mån avstå från att kalla presidenten i Svea hovrätt Fredrik Wersäll för taskspelare.
Det beror på att uttrycket är något oklart, det kan betyda såväl enklare trollerikonstnär som bedragare. Och i ett skarpt läge är det Pressens opinionsnämnd som fastställer ordens betydelse.
Däremot är det fritt fram, också i tryck, att kalla denne innehavaren av rikets förnämsta domarpost för KGB-agent. Eller rentav hemlig sovjetagent.
Det har jag nyligen fått skriftligt intyg på från Pressens opinionsnämnd där president Wersäll, KGB-agenten, är vice ordförande.
I sina alltmer desperata inlägg till Opinionsnämnden hävdade ledningen för Expressen gång på gång att ordet agent inte hade med spioneri att göra, utan betydde ”ombud” eller ”mellanman”. Att man på löpsedlar och förstasidor beskyllt mig för att vara KGB-agent och hemlig sovjetagent kunde alltså bara tolkas som att jag beskrevs som dammsugarförsäljare, bilhandlare eller litterär agent.
Jag kunde aldrig i min vildaste, eller ens mest pessimistiska, fantasi tro att Opinionsnämnden skulle gå på det där argumentet. Men jodå, med följande motivering friades Expressen:
”... har det på löpsedlarna och förstasidorna använda uttrycken inte något helt klar innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att Jan Guillou för läsarna utpekats som skyldig till brottet spioneri.”
Det är en grov förolämpning inte bara mot Expressens högst professionella rubrikmakare, som alltså skulle ha tagit till största rubrikstilen för att ”avslöja” mig för något betydelselöst eller oklart. Det är likaså ett totalt underkännande av förståndet och läskunnigheten hos en stor del av landets ledarskribenter, som inte förstod att hemlig sovjetagent mycket väl kan betyda damsugarförsäljare.
Ledarsidan på Dagens Nyheter slog omedelbart fast att jag nu var avslöjad som spion, därtill kriminell och omoralisk och indirekt skyldig till ”massakrer och massavrättningar”. Ledarsidorna på Folket, Västerviks-Tidningen, Sundsvalls Tidning, Gefle Dagblad och Nya Wermlandstidningen instämde högljutt i spionerianklagelsen. Norrköpings Tidningar och Nya Wermlandstidningen gjorde en ännu strängare tolkning och fördömde mig som avslöjad landsförrädare.
Men dessa ledarskribenter är inte läskunniga, om man får tro utslaget i Opinionsnämnden. De har ju fullständigt missförstått Expressens löpsedlar, ty där stod ingenting särskilt allvarligt. Eftersom KGB-agent och hemlig sovjetagent är tillvitelser som saknar ”klar innebörd”.
Slutsatsen är att jag i stället borde ha anmält dessa förment korkade ledarskribenter för Opinionsnämnden, eftersom de uttryckligen anklagade mig för det som Expressen bara skickligt och pressetiskt lyckats antyda?
Detta är faktiskt en tröst. För om den oeniga Opinionsnämnden (14-5) så till den absurda grad slagit knut på sig själv för att hitta på att hemlig sovjetagent inte betyder hemlig sovjetagent, så kan man lika gärna skratta som gråta åt eländet. En mindre tröst är att vemsomhelst varsomhelst nu kan skriva att presidenten i Svea hovrätt är en gammal KGB-agent. Det har han själv skrivit under på.
Jag får medge att ingenting i hela mitt liv har tagit mig så hårt som förtalskampanjen i Expressen där jag utpekades för något som är raka motsatsen till vad jag är. Ingen svensk journalist har skrivit så mycket om spioneri i dess olika former som jag. Redan i slutet av 60-talet specialiserade jag mig på ämnet.
Ibland blev det stort och uppmärksammat, ibland stort och förbisett, ibland smått, ibland lyckat och ibland misslyckat, som med all annan journalistik.
Till CIA skrev jag under ett års tid en serie halvfalska rapporter, betalningen uppgick till tusentals dollar. Det gick bra, slutade med ett utmärkt spionavslöjande och utvisade amerikanska diplomater. Skulle jag då ha kunnat anklagas för att vara CIA-agent? Det skulle ju ändå ligga ideologiskt närmare än KGB-agent, bortsett från att betalningen var mycket frikostigare. Ja, Säpo försökte visserligen, men Expressen skulle ha uppfattat en sådan beskyllning som beröm.
Den här gången var de politiska förutsättningarna annorlunda och Expressen lät sig föras bakom ljuset i en krets av pensionerade IB-agenter och Säpo-män som var ute efter hämnd för den gamla IB-affären.
Expressens avslöjande var fejk. Jag kunde aldrig drömma om att tidningen skulle frias när jag tog risken att anmäla för Opinionsnämnden. Men när det otänkbara väl skedde så var det med en så skrattretande idiotisk motivering att jag kan leva med det. Nu är det över och jag ska försöka börja skriva igen.