Åtta års vandring på en skogsväg genom livet

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-06-27

Det var höst första gången vi gick där. Nu sommar. Ett valv av grönska över skogsstigen.

I åtta har jag gått här, fram och tillbaka, till och från vår förskola. Först med ­storasyster, nu med lillasyster för sista gången. I höst väntar skolan.

Åtta år, en blinkning och en evighet. Åtta år och hur många steg?

Stressiga morgnar. Overaller, stövlar.

En värkande rygg. svett, borde träna mer, gå till frisören, hinna med mig själv.

Galonbyxor, förkylningar. Jäkt. Tappade nappar. Vagnen som kränger i snön.

En tung gravidmage. Ett nytt barn, där i vagnen.

Vårsolig salighet, isande höstregn. Luciafiranden, sommaravslutningar.

Syskonkärlek. Svartsjuka. Två systrar hand i hand.

Osäkerheten i början, ­trev­andet i föräldrarollen. Smärtan i varje lämning, glädjen i varenda hämtning.

Molandet i hjärtat om ­någon varit dum mot dem.

Skuldkänslorna när jag ­varit sen. Jobbet som dragit i mig från andra hållet. Viktiga mejl i mobilen, ­krävande samtal. Svara med en hand, gunga med den andra.

Tristess. Ensamhet. Otillräcklighet. En skilsmässa. Att gå den där skogsvägen genom ­mörker. Bara gå, dra vagnen, gå på.

Försöka orka, göra sitt bästa.

Så ännu en vår, vitsippor att plocka med för korta stjälkar. Sms av nyfunnen kärlek. Saknad. Längtan.

Men alltid, alltid, genom allt det svåra: barnen.

Blickarna, famnarna, ­skratten. Närheten, den svindlande. Att se dem växa, ta form, bli personer och personligheter.

Samtalen; våra sagor, ­tomtarna som bor vid pulkabacken, trollen under en sten.

Deras teckningar och halsband att spara i byrån. Och ­ i minnets finaste smyckeskrin varenda stund med dem, ­varenda en.

Nu går vi för att hämta lillasysters sista saker på förskolan, ta farväl av människorna, platsen, tryggheten.

Åtta år på den där skogs­vägen, genom livet.

Hon håller min hand och ingen kan ta oss i vår lilla värld av grönska och närhet.

Ska vi en dag återvända hit och minnas?

Och jag ska tänka på Gustaf Fröding och hans susande dunge, när jag säger om ­stigen under träden:

Den vägen är mig kär. Er barndom vilar där.