Vi är som strutsar – det vi inte ser finns inte heller
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På kyrkogården utanför Beslan ligger 172 barn begravda. Ett fotografi på tvåårige Georgy är fäst vid hans kors, ljushårig och med runda kinder ler han mot fotografen. På hans grav har någon lagt en lastbil, en gul anka sitter på flaket och det är omöjligt att inte brista i gråt.
En bit därifrån håller en mamma värdigt upp vatten i ett glas som hon ställer på sin nioåriga dotters grav. Det som terroristerna förvägrade flickan i livet får hon med sig i döden. En annan mammas hjärtskärande skrik ekar ut över gångarna.
–?Luften luktar av blod när du inte är vid min sida. Varför kunde du inte fly? Jag kan inte leva utan dig, gråter hon.
Snart tretton veckor har gått sedan terroristerna tog skolbarnen i Beslan som gisslan. De spärrades in i skolans gymnastiksal, splitterbomber hängdes upp i taket. I tre dygn fick drygt 1?300 personer uthärda utan vare sig vatten eller mat. Sedan sprängdes två bomber, folk försökte fly, terroristerna sköt barnen i ryggarna.
Soldater gick in, skottlossning, lemlästade kroppar, skräckslagna barn. Över 300 i gisslan dödades.
Under hela dramat var världens ögon riktade mot denna lilla stad i norra Kaukasus. Bilderna på ungarna skar som knivar i hjärtat.
Människor skänkte miljontals kronor till offren, men också kläder, mat, kaffekokare och mikrovågsugnar. En del paket var adresserade till något barn avsändaren sett på tv.
Självklart var omvärldens stöd viktigt men ska sanningen fram så verkade folk mest behöva hjälp av psykologer med att komma över traumat, inte en vattenkokare.
Men nog är det otroligt att tv-bilder kunde väcka en sådan våg av medlidande och engagemang.
Bara några mil från Beslan ligger Grozny i Tjetjenien. Under de senaste tio åren har kriget där dödat tusentals barn. Dessa anonyma barns lidande och skräck har inte visats i tv. Om dem har det varit tyst och ingen, varken FN, EU eller världsopinionen har brytt sig om de ryska truppernas övergrepp i regionen.
Det kallas Rysslands interna angelägenheter, en idiotisk benämning på hur ett land kan plåga och mörda sin befolkning utan att någon bryr sig.
Det är som vi alla vore strutsar, det vi inte ser finns inte heller.
Något som terrorister lärt sig spela på, ju mer spektakulära och grymma dåden är, desto mer uppmärksamhet.
Tänk om våra folkvalda faktiskt kunde ingripa mot brotten mot mänskliga rättigheter innan de eskalerade till krig och terrorism.
Tänk om storpolitik och olja kunde ha mindre betydelse än ungars lidande. Oavsett vilken religion de har fötts till.
Då kanske mödrarna i Beslan inte gråtit över sina döda barn, och i Tjetjenien hade inte en generation gått förlorad.
Jag vet, det är en önskedröm, men någon gång måste det uppenbara bli en självklarhet. Och det är ju trots allt första advent.