En lekstuga för rätts- psykiatrin?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Yrsa Stenius: I fallet Mijailovic bemöts alla frågor med tystnad och sekretess

Jag tror man bör fråga sig varför

Mijailo Mijailovic bad att få byta advokat.

Om man vill förstå någonting av vad som pågår bakom alla sekretessstämplar, alla tystnader, alla stenhårda "kommenterar ej"-repliker i målet mot Anna Lindhs mördare bör man fråga sig det.

Med Peter

Althin vid sin sida kom Mijailo Mijailovic faktiskt precis dit han ville - inte i Stockholms tingsrätt men i Svea hovrätt. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård vilket var den påföljd han hoppades på. Varför då byta försvarare?

Tills fakta i denna rättsprocess yppas för andra än vissa invigda tillåter jag mig att tro att Mijailo Mi-jailovic spolade sin stjärnadvokat därför att denne inte stack under stol med att han såg sin klients hastigt påkomna stumhet inför skranket som taktik och att han i längden tyckte illa om denna taktik.

Mijailo Mijailovic talade i Stockholms tingsrätt. Svarade på åklagarnas frågor, låt vara att svaren var mycket enahanda: "minns inte"; "jag mådde dåligt".

Han slutade abrupt när åklagarna började pressa honom på en motsägelse. Han hade sagt att han inte kom ihåg hur han hade rört sig på varuhuset NK men undslapp sig plötsligt att han visste säkert att han inte hade stått vid räcket till ljusgården där han kunde se från plan 2 till plan 1, där Anna Lindh befann sig. Mijailo Mijailovic började tiga och har tigit sedan dess.

Jag tror att ett visst mått av ömsesidig misstro smög sig in i relationen mellan Mijailovic och advokat Althin och att detta säger en hel del om hur svårhanterat fallet Mijailovic är.

Med all respekt för att rättegångar har regler att följa och tilltalade rätt att tiga så fann jag gårdagens förhandlingar i Högsta domstolen lätt absurda.

Allt viktigt bemöttes med tystnad och hemligstämpel. Mijailovic fick tiga ifred. Ingen avkrävde honom ens ett enkelt svar på någon enkel fråga som kunde belysa huruvida han ens ville försöka medverka eller om han beslutsamt obstruerade.

Av det nya rättspsykiatriska utlåtandet från överläkare Göran Fransson från rättspsyket i Sundsvall var det i stort sett bara namnteckningen som inte var hemlig.

Övriga utlåtanden var lika sekretessbelagda som förut, och kommer att så förbli, liksom expertvittnesförhören med de ansvariga läkarna som är mer oense än någonsin förut. Till viktiga substantiella delar är rättegången mot Anna Lindhs mördare en icke offentlig rättegång.

Självklart ska Mijailo Mijailovic dömas till rättspsykiatrisk vård om det finns goda skäl för det. Det spelar ingen roll att det är utrikesministern han har mördat.

Självklart ska Mijailovic ha samma rätt som andra att få sina mest personliga förhållanden sekretessbelagda i rätten - så säger lagen.

Samtidigt är det ostridigt att målet mot en man som har mördat ett lands utrikesminister, och angripit demokratin i dess oskyddade hjärta, är historiskt. Att det blir offentligt genomlyst är av yttersta vikt. Misstro och misstänksamhet växer ljudlöst som cancer i ett samhälle när tystnad och hemligstämplar tillåts breda ut sig, särskilt i rättsväsendet.

Jag tycker att svenskt rättsväsende borde ha gjort allt för att lösa detta dilemma, söka en medelväg när det gäller öppenheten, som i rimlig utsträckning hade tillgodosett demokratins men även Mijailovics intressen.

Självklart är rättspsykiatri ingen exakt vetenskap, och olika bedömningar experterna emellan tillhör ordningen för dagen, något Dagens Nyheter påpekar i en beskäftig ledare.

Självklart är det ett mått på civilisation att ett samhälle behandlar en människa som begår brott i ett anfall av akut sinnesförvirring just som sjuk, och inte som en straffbar brottsling.

Likväl tillåter jag mig att tycka att det är något djupt otillfredsställande med en lagstiftning som gör att rättssystemet i en kinkig situation sluter sig och blir omöjligt att offentligt granska. Så länge slutenheten gör att jag inte kan bortse från misstanken att rättspsykiatrin håller lekstuga med domstolarna i fallet Mijailovic, anser jag det som min rätt och skyldighet att framföra den uppfattningen.

Yrsa Stenius