Varför ska Lars Ohly behöva be om ursäkt?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I likhet med Kennet Lutti på Arbetarbladet i Gävle har jag inget till övers för Lars Ohlys halsstarriga koketterande med beteckningen "kommunist", en ideologisk smaklöshet han tillåter sig i namn av något slags principfasthet. Som om historien inte hade komprometterat begreppet kommunism bortom alla principer.
Jag har emellertid inte heller särskilt mycket till övers för alla självrättfärdiga män och kvinnor i alla rättskaffens partier som gör så fruktansvärt stor affär av det hela. De polerar sin egen förträfflighet samtidigt som de egentligen är ute efter att solka socialdemokratin.
Varken Lars Leijonborg eller Göran Hägglund och allra minst Erik Ullenhag var påtänkta ens vid den tiden då socialdemokraterna tog strid för demokratin mot kommunisterna. Kämpade när det verkligen gällde, när Sveriges väg var utomordentligt oviss.
Nu sitter de emellertid där på sina höga hästar, nu när kommunismen är mer marginaliserad än någonsin, och tar stora ord i sin mun, grötmyndiga ord om vilka som måste ta avstånd från vilka, allt medan de framför sig jagar både Göran Persson och Marita Ulvskog som aldrig har givit sig ut för att ha något annat gemensamt med kommunisterna än vissa pragmatiska frågor.
Sådant tycker jag är obehagligt. För övrigt har jag större sympatier för folk som har brunnit, drömt och sökt och kanske gjort sina fatala misstag än jag har för sådana som har lapat i sig parlamentarismen och fyra-procents-spärren med modersmjölken och aldrig tvivlat på det enda rätta.
Med risk för att förefalla cynisk eller respektlös måste jag också ställa frågan: Varför måste Lars Ohly be om ursäkt till de så kallade Kirunasvenskarna? För mig ter det sig lika tomt symboliskt, och av den anledningen bagatelliserande, som när en svensk statsminister, född 1949, cirka år 2000 ber om ursäkt för Sveriges eventuella underlåtenhetssynder gentemot judarna under andra världskriget.
Enligt min uppfattning är vissa förbrytelser av den arten att man inte kan be om ursäkt för dem - i varje fall kan inte en eftervärld göra det. Det hindrar inte att en eftervärld kan känna skuld och att offrens efterlevande kan uppleva att man kan försona sig med mycket men kanske aldrig riktigt förlåta.
I somras läste jag i en brittisk tidning om Albert Speers dotter, Hilde Schramm. Fru Schramm skulle av staden Berlin få motta ett pris med anledning av det arbete hon hade lagt ned på att ekonomiskt stödja kvinnliga judiska konstnärer. Pengarna skaffade hon bland annat genom att sälja sin fars konstskatter, inköpta till vrakpris under andra världskriget. Det var förföljda judar som sålde. Tanken var att Hilde Schramm, 68 år, skulle motta priset i en synagoga i Berlin.
Den judiska församlingens ordförande sade dock till sist nej. Han hade stor respekt för Albert Speers dotter och för hennes arbete. Men det var ändå omöjligt att tänka sig att dottern till Hitlers hovarkitekt och obrottsligt lojala rustningsminister skulle motta ett pris i en synagoga.
Hilde Schramm accepterade beslutet och försvarade det aktivt.
Hon ansåg att relationerna mellan tyskar och judar i staden Berlin ännu nära sextio år efter andra världskrigets slut inte kunde betraktas som helt normala. Den judiska församlingen hade ingen som helst skyldighet att ställa upp på den föreslagna gesten, den symboliska tillgift det hade inneburit att utmärkelsen till Albert Speers dotter överräcktes i en synagoga.
Hilde Schramm ansåg det inte möjligt att som efterlevande till Albert Speer be den judiska församlingen markera ett slags förlåtelse. Det hade varit förmätet, särskilt som hon inte ett enda ögonblick kunde förstå sin fars handlingar.
Albert Speer själv träffade en gång representanter för judar som överlevt förintelsen och talade med dem om sin skuld. Dessa bemötte honom hövligt men iskallt. Speer förstod det.
Ja, jag kan tycka detta bollande med ursäkter i historiens och föregångares namn har något oseriöst över sig. På allvar oseriös blev emellertid Lars Ohly när han å ena sidan gick med på att be om ursäkt samtidigt som han å andra sidan vred ur sig formuleringar som tydde på att han inte menade vad han sade.
Det var pinsamt.