UT UR MITT HUS!
Visby – den fina staden som förvandlas till ett monster
Jag är nyvaken, trött, möjligen bakis och på jakt efter ett kafé där jag kan dricka dagens första kopp kaffe, när jag plötsligt blir hindrad av två män i grön kroppsstrumpa. Den ena av dem gör stopptecknet med handen mot mig, bestämt som en polis, och jag blir så överrumplad att jag faktiskt stannar.
De börjar utföra någon typ av mimföreställning. De rullar händerna över magen för att berätta att de är hungriga, eller möjligen mätta, nå, det handlar om mat på något sätt.
De kupar händerna runt öronen för att meddela att de lyssnar, eller försöker lyssna eller vad det kan vara. Och sådär håller de på en bra stund. De tycks inte vilja mig något, de verkar bara vilja att jag ska stå still och njuta av föreställningen.
Jag stirrar häpet på de båda en stund och gör sedan en ansats att gå vidare. Mimarna i grön kroppsstrumpa tar ett brett sidledskliv och hindrar mig ännu en gång. Återigen börjar de med sina konster. De går med höga knän runt min person, utför någon dans och så är de tillbaka rakt framför mig. Och så sträcker de båda ut handen i ett stopptecken. Jag blir irrite
rad, knuffar den ena åt sidan och lämnar dårarna bakom mig.
Jag får till slut mitt kaffe och när jag sitter där och njuter av det så reflekterar jag inte ens över scenen jag just varit med om. Jag tänker inte på den en enda
sekund. Den är fullständigt normal eftersom jag befinner mig på Almedalsveckan i Visby. Här gäller det att synas och
höras. Att göra sig förstådd är av underordnad betydelse.
Jag förstår inte hur det kunde bli så här fel. Den här fina staden Visby som en gång per år förvandlas till detta monster. När man vandrar Hästgatan ner och stångar sig fram för att undvika pappersmeddelanden från lobbyister, trädkramare,
aktivister, pr-konsulter och medienissar så känner man bara för att ställa sig bredbent med händerna utsträckta längs detta kommunikationskaos och vråla för full hals: MÅNGLARE! UT UR GUDS HUS!
Almedalsveckan är som Vattenfestivalen. Med en viktig skillnad. Under
Vattenfestivalen var det raka rör, man visste vad man fick. Stod det nån gubbe
i ett stånd och sålde langos så var det langos man fick. I Almedalen står alla
i stånd och säljer saker, men man har
ingen aning om vad de säljer. Allt är oklart, ingen vill riktigt berätta.
De vill att man ska ta emot deras papper. De försöker ängsligt men med envishet överräcka budskap på flyers när man passerar, man måste vara flink och mycket snabb för att undvika månglarna. Det är till slut omöjligt.
Trots att jag föresatt mig att inte ta emot ett enda papper på hela dagen så står jag sedan där med fickorna fulla. Jag har varit på Almedalsveckan i fem dagar nu och hemma har jag möjligen ett hundratal papper. Jag har inte en aning om vad det står på dem. Jag lovar – jag har inte en susning om vad det står på en enda lapp.
Bind fast min hand mot ett bord och hota att kapa av lillfingret om jag inte återger åtminstone ett budskap och jag kan ändå inte göra det. Eller så här: Ställ
upp mig mot en vägg, dra in en arkebuseringspatrull som osäkrar vapnen och står där och hojtar att de ska skjuta mig omedelbart om jag inte återger ett budskap på pappren som jag fått – jag kan ändå inte göra det.
Eller så här: Flyg in min morsa och
mina bröder, ta in min fru och andra som jag älskar högt, ta sedan in en nazist från andra världskriget med läderrock och allt, låt honom gå runt och se ond ut, låt honom sedan dra sin zig zauer och vråla: ”I WILL KILL ZEM ALL IF YOU DON’T TELL ME WHAT ZEY WROTE ON ZE NOTES.” Gör det, men jag kommer ändå inte att kunna berätta om en enda sak som de velat förmedla.
Det är dystert här i Visby under den här veckan. Jag tycker om politikerna som kommer och håller sina tal och det sägs dessutom en hel del klokt i kölvattnet av dem. Bland annat har jag hållit i en rad briljanta mediedebatter.
Men de allra flesta tycks vara loppor som fastnat på den stora politikmammuten och gör vad de kan för att hålla sig kvar. Man önskar att mammuten ruskade på sig rejält och gick vidare.