Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

Måtte 70-talets tidsanda aldrig komma tillbaka

LO-filmen ”On the loose” med musik av Jerry Williams och Europe.

På min barndoms gata var alla hus grå.

Och vi fick inte hångla i uppehållsrummet.

På lektionstid fick vi se på LO-propaganda. Det är inte en tid att drömma sig tillbaka till.

Ja, det kan vara värt att minnas hur det var, i dessa tider av bakåtsträvande. Att bläddra bland minnena utan rödskimrande, nostalgiska glasögon.

Det är 25 år sen skammens mur föll i Berlin. Samma år som jag föddes, 1972, erkände Sverige DDR. ­Något Västtyskland aldrig gjorde.

1979 började jag skolan. Vi hade en sjalprydd extralärare, Eva, som pekade på kartan och lärde oss att det inte alls hette Israel, utan Palestina.

I barnprogrammen fick vi höra om Storpotäten som hade pengar och därmed var elak.

Kedjehusen på vår gata i Falkenberg var målade i grått. Någon ­annan färg fick inte användas. Vi fick inte välja.

Jag började högstadiet. Killen i bänken bredvid öppnade aldrig en bok men tyckte att han borde ha lika höga betyg som jag. Det var hans vision av rättvisa.

Allt var alltid någon annans fel.

I uppehållsrummet med den ­glada djungelmålningen fick vi ­inte skoja för mycket och absolut inte hångla. Det skulle vi helst inte göra någonstans på skolan. Då var det orättvist för dem som inte hade ­någon att pussa.

Som om livet vore rättvist. Som om rättvisa vore detsamma för alla. Som om verkligheten ändå inte snart skulle drabba oss och vi då inte skulle stå veka och ­oförberedda ­inför den, upp­fostrade i kravlöshet.

Så hångla fick vi inte. Men väl se på film.

”On the loose” kom ut 1985. ­Regisserad av Staffan Hildebrand. Med en ung svetsare i huvud­rollen och Jerry Williams som sjöng om ”Working class hero”. Och med Europe, mitt i sin ­absoluta storhetstid, som dragplåster.

En skönlockig Joey Tempest fick oss att oskyldigt sluka filmen - och dess budskap. ”On the loose” var ett beställningsjobb av LO. Den ­visades alltså i den svenska skolan, på skoltid.

Vad är ett fritt val? Hur påverkade är vi av arv, miljö och uppfostran? En evig fråga.

Det jag vet är att vi en bit in på 1980-talet fick lov att måla husen i valfri färg. Vår gata blev en glad men smaklös regnbåge.

Sen kom tillbyggnaderna, i de mest skiftande stilar. Fönster­luckor, glas­verandor, altaner, ­staket, lyktor.

Det ser för jäkligt ut, när jag går min barndoms gata ner.

Så kan det bli när folk får välja fritt.

Chips i skålen och tramsprogram på tv. Men hellre det och att människor får bestämma själva.

Och måtte vi aldrig återfå den tidsanda då tonåringar påtvingades LO-propaganda på skoltid.

Tillbaka till forntiden

Stockholm växer mest i Europa. Men MP och S vill inte bygga vägar för verkligheten. Det är så miljövänligt att stå i köer och spy ut avgaser.

Nostalgiuniform

Takanodräkten. Man måste älska 1980-talet för dess tvättäkta smak­löshet.

Följ ämnen i artikeln