Fint att vara idealist – men då måste alla bidra
Alla ska jobba mindre.
Älska mer. Drömma större. Odla sina egna ekologiska morötter. Tvätta giftfritt och handla second hand.
Jag ser delar av tv-serien ”De obekväma” och läser om Underbara Clara Lidström och andra som drömmer om ett alternativt sätt att vara.
Det är vackert och modigt att vilja kliva av konsumismens hysteriska ekorrhjul. Starkt att försöka leva som man lär.
Och de har ju rätt, de som kallar sig obekväma, i att på det sätt vi lever nu går vi mot undergången. Med ökande ekonomiska klyftor, en miljö som havererar och vi själva som äts upp av stress, aggressioner och samvetskval.
Jag är helt med på att vi alla kan och borde leva med betydligt mindre prylar, omprioritera, omvärdera. Problemet uppstår bara när verkligheten sticker in sin lilla besvärliga pinne i det idealistiska lyckohjulet.
När samma personer som vill se oss alla jobba mindre samtidigt sjunger långsamhetens lov på BVC, hyllar kommunala förskolor och bibliotek och kräver bibehållen välfärd åt alla.
Då uppstår tyvärr den tråkiga frågan: Vem ska betala?
Om vi nu drar ifrån de rara hemsydda gardinerna och tvingar oss att se klart för en stund: Vem täcker de ofantliga offentliga kostnaderna om vi ska arbeta mindre?
Tanken att vi alla ska dela på jobben och därmed också råda bot på arbetslösheten är fin men tämligen utopisk.
Och vi befinner oss ju tyvärr inte i Lille Skutts ekologiska morotsland där det finns en elak Krösus Sork med en outsinlig förmögenhet, som borde betala. Om det ändå vore så enkelt. Höja skatterna för krösusarna och vips, så ordnar sig allt.
Den sorgliga sanningen är att det inte är den tämligen begränsade skaran verkligt rika som finns i vårt lilla land som kan bära upp välfärden.
Det är vi alla, folket, som måste arbeta och betala skatt för att kunna bibehålla systemet. Och med en befolkning som lever allt längre kommer vi att behöva höja pensionsåldern snarare än varva ner tidigare.
Det låter underbart att skaffa potatisland och stämpla ut. Men vill vi ha kvar den välfärd vi har i dag kommer vi tyvärr alla att behöva jobba mer, inte mindre.