Viskleken skapar bilden av Malmö

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-07-29

Någon har skjutit här. Riktat en pistol mot ett fönster, siktat in i en människas hem, skjutit.

Nästa morgon går jag som vanligt förbi huset på väg till mitt kontorsrum längre ned på gatan. På första våningen sitter människor i sina fönster och njuter i Malmösolen. Riksmedier skriver att ingen har dött.

Från en närliggande förskola hörs det monotona ljudet av en b­asketboll som studsas mot marken.

Jag minns folks reaktioner när vi skulle flytta hit. Oron i rösterna. Är ni inte rädda? Antagandet om att Malmö är landets farligaste stad. K­ravaller. Segregation. Droger. Skottlossningar.

Eller den norska delegation av skollärare som skulle på studie­besök i Malmö, som på förhand ringde norska a­mbassaden för att kontrollera om det verkligen var säkert.

Hur skapas bilden av en stad?

Som viskleken.

Malmö är en komplex stad. Fattigdomen, slumvärdarna, gängkriminaliteten. Allt är sant. Men det är inte en fullödig beskrivning. Finns ens en s­ådan? På nittiotalet gjorde kommunen en undersökning i jakt på stadens identitet. Det ord flest Malmöbor valde för att beskriva sin stad var ”brokig”.

De papperslösa slavarna i restaurangerna på Möllan, marmeladfamiljerna vid S:t Knuts torg, pundarna på Värnhem. Allt hänger samman. Allt är nära. Till skillnad från i Stockholm e­ller i Göteborg göms inte fattigdomen eller segregationen undan i förorter.

När medier reste från hela världen för att skriva om Lasermannen som härjade i Malmö for de genast till R­osengård. Vinkeln var given. Den laglösa gettoförorten. Till skillnad från med Lasermannen i Stockholm frågade medier: Vad säger detta om Malmö?

Vad tänkte reportrarna när det tog fem minuter med cykel till Rosengård? När insåg de att det inte ens är en förort? Kollade de statistiken och såg att Rosengård har en kriminalitet i nivå med Stockholms mest förmögna villaområden?

Regeringen skickade inte stats­ministern till Malmö, inte justitie­ministern. De skickade integrations­ministern. Han åkte raka vägen till R­osengård. Fastän inte ett enda av skotten då hade avlossats där. Det s­äger också en del om maktens blick på Malmö.

En blick som inte bara är en konsekvens av de senaste tjugo årens förändringar. Per Svensson skriver i sin skarpa essäbok ”Malmö - världens svenskaste stad” om hur Malmö redan på sjuttiotalet beskrevs som Sveriges farligaste stad. Viskleken började alltså före åttiotalets varvskris, före nittio­talets invandring.

Redan sommaren 1973 publicerade Expressen artikelserien ”Malmö - brottets stad”. I februari 1986 skrev Aftonbladet: ”Barn rånar barn mitt på dagen och gamla slås ner på öppen gata i staden som kallas Sveriges Chicago”.

Och när den där seriemördaren till slut greps visade det sig vara en malmöit som spelade elbas.

Ingen frågade vad det sa om basister

Malmö i ord

Malmö är en stad i ständig förändring. Just därför än mer intressant att läsa b­erättelserna om det Malmö som varit och det Malmö som blivit. Fem lästips: Kristian Lundbergs ”Yarden” och ”En hemstad”. Fredrik E­kelunds ”Torget”. Amanda Svenssons ”Hey Dolly”. T­orbjörn Flygts ”Underdog”.

... och i siffror

I statistiken är Malmö mindre brottsbelastat än Stockholm. Trots det är människor räddare i Malmö. Handelskammarens rapport ”Rosengård är fredligast i hela Stockholm” är intressant läsning gällande detta. Liksom BRÅ:s kartläggning ”Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och G­öteborg”. Båda finns gratis på nätet.