Förklaringen att han var galen räcker inte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sällan har läsningen av en förundersökning avseende ett mord fyllt mig med en sådan blytung känsla av tröstlöshet som den som breder ut sig inom mig när jag tar del av polisens monotona förhörsprotokoll med Mijailo Mijailovic, som i går åtalades för mordet på utrikesminister Anna Lindh.
Han verkar stundtals förvirrad men är det sannolikt inte. Inte helt igenom. Inte ens vid de första förhören i samband med anhållandet då han yrar om Tom Cruise som han ömsom vill engagera som försvarsadvokat, ömsom benämner sin bror och däremellan förväxlar med sig själv.
Han är svårt sjuk, Mijailo Mijailovic, inte tu tal om det, och han är inte hela tiden redig i skallen. Men när jag följer honom replik för replik, från nonsenssvar på förhörsledarnas frågor över fullkomligt förnuftig dialog till obstinat tigande, signalerar min intuition att han någonstans inom sig hela tiden vet vad han säger och varför, låt vara att den inre plåga som ofta tränger igenom hans beräknande defensiva reaktioner saknar såväl namn som förklaring i hans medvetande.
Ja, det är en mycket plågad människa vi möter i dessa förhör som till sist mynnar ut i erkännandet att det var han som attackerade Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm. En människa som psykiatrin i Storstockholm inte har kunnat hjälpa. Jag vill lämna osagt om den har velat.
Han säger det alldeles konstlöst: att han aldrig har varit lycklig, att han aldrig har känt sig älskad, att han aldrig har känt att han har något personligt värde, att han aldrig har haft vänner, aldrig någon tjej, aldrig känt sig förstådd.
I åratal har han periodvis inte kunnat sova, känt trycket i huvudet öka, förlorat verklighetskontakten, hört röster och blivit desperat. Han har besökt många psykakuter, fått sig tilldelad några läkare, medicinerats tungt men också - rätt eller fel - upplevt att läkarna inte har haft tid med honom, att han aldrig har fått prata ut på det sätt han skulle ha behövt.
Det har vid det här laget framkommit i offentligheten att Mijailo Mijailovic har en så förfärlig personlig bakgrund en ung människa gärna kan ha.
Han kommer från ett söndrigt hem med en våldsam, alkoholiserad far. Den invandrade familjen är illa integrerad i Sverige. Mijailo har ryckts upp med rötterna från sin invanda miljö två gånger under sin barndom och sina tonår. I vanmäktig vrede har han knivhuggit sin far och haft skuldkänslor för det. Förtvivlad i sin ensamhet har han klängt sig fast vid en tjej som inte ville veta av honom och blivit fälld i domstol för ofredande. Hans självförakt visste därefter inga gränser.
När Mijailo Mijailovic för förhörsledarna - vilkas professionalitet jag måste få uttala min beundran för - beskriver den där sömnlösheten, det där trycket som bara tilltar i huvudet, verklighetskontakten som släpper, är det något som igenkännande ger gensvar någonstans i min själs mörkaste skrymsle.
Jag tror det är raseri som härjar i honom. Ett litet barns vanmäktiga, mordiska raseri när det känner sig övergivet av dem som har dess liv och välbefinnande i sin hand. Ett i dag riktningslöst raseri som utkristalliserar sig till röster som tvingar, som förser sig med objekt i en verklighet där inre och yttre blandas samman.
Jag tror det är något sådant som har slitit sönder den inre väven i Mijailo Mijailovics psyke. Jag tror att Anna Lindh hade oturen att bli föremål för denna målsökande missil som var mördarens väldiga vrede.
Scenen på NK, som framför allt tecknas av Anna Lindhs vän Eva Franchell, är fruktansvärd i sin ohyggliga våldsamhet, sin oåterkallelighet och i sitt olympiska godtycke. Plötsligt har gudarna bara bestämt att vissa tillfälligheter ska sammanfalla så, varpå Anna Lindh är död.
Mijailo Mijailovic gör i sin bekännelse gällande att han förvisso kände igen Anna Lindh men att han handlade i ren impuls och att offret kunde ha varit vem som helst annan. Han saknade varje uppsåt att döda just Anna Lindh.
Jag vill inte påstå att gärningsmannen ljuger. Men jag hävdar att Mijailovics bekännelse på ett uppseendeväckande sätt saknar detaljer, konkretion och substantiellt innehåll när förhörsledarna ber honom redogöra för förloppet.
Så mycket vet jag om psykiatri att jag inte nöjer med förklaringen att han var galen och inte minns.